Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA NOTEN
dofter, alla halvnakna utom Doc, och halstrade
kattfisk och åt. De åt tills Malones suckade
och alla Doyles sträckte ut sig på magen, fast
länge efteråt satt Sam och Robbie Bell vid
sitt eget lilla bord på en cypressknubbe och
åt och åt. Sedan var alla tysta och stilla och
den ene efter den andre föll i sömn.
— Ingenting går opp mot fisk, mumlade
William Wallace. Han låg utsträckt på rygg
i den upptrampade sandens mönster av
sol-glimmer och skuggor. Hans solbrända panna
och kinder tycktes glöda av eld. Hans
ögonlock sjönk. Skuggan av en sälggren sänkte sig
och rörde sig över honom. Ingenting i hela
världen är så gott som — fisk. Fisken i Pearl
River. Sedan log han ett långsamt leende. Han
sov.
Men nästan genast sprang han upp igen, och
den ene efter den andre satte sig upp och såg
på honom, för det var omöjligt i längden att
sova vid floden.
— Du mår visst lika bra som i går kväll,
sa Virgil och lutade huvudet åt ena sidan.
— En utflykt är en utflykt, om man sen är
ute och söker sin sorg eller sin glädje, sa Doc.
Men William Wallace svarade ingen av dem,
för han sprang och hoppade fram och åter
över sandbanken och över dem och matplatsen
och fiskbenen och trampade upp sanden härs
och tvärs och uppförde en dans, som var så
tokig att det inte fanns ord för det. Han tog
en stor kattfisk och hakade fast den vid
svång-remsspännet och hoppade och for, så att de
tjöt allesammans, och skrattårarna, som
strömmade utför hans kinder, kom honom att lyfta
upp handen till ansiktet, där den eldröda
skäggstubben började spricka ut.
Men plötsligt skrek alla till med en mun
ännu högre, nästan som om de hurrade, och
alla de pekande fingrarna flyttade sig från
William Wallace till floden. Där ute, i centrum
av tre gyllene ringar på vattnet, dök upp först
ett gammalt, hårigt huvud (— Han har poli-
songer! skrek en röst) och sedan i en
vågrörelse ögla efter ögla och puckel efter puckel
av en lång, mörk kropp, tills där glittrade ett
dussin system av ringar på vattnet, tvärsöver
hela floden, som ett halsband.
— Stora sjöormen! skrek plötsligt alla
Malones med gälla röster och flyttade sig
intill varandra.
— Sjöormen! mässade gamle Doc, ensam
om sin djupa bas. Han såg dej rätt i ögonen.
William Wallace stirrade av alla krafter
tillbaka på Sjöormen.
Det var Brucie som störtade fram, dinglande
med sin lilla metrev, på väg ner mot vattnet.
— Det är Sjöormen! skrek Grady, som
alltid vakade över honom.
Då dök ormen ner.
Den lille mannen hejdade sig med ena foten
i luften, snodde runt på den andra och sjönk
till marken.
— Res dej opp, viskade Grady. Det var bara
Sjöormen. Han försvann som ett skott. Res dej
opp. Det var ju bara Sjöormen, vet jag.
Brucies gröna ögon öppnades, hans tunga
flög ut ur munnen och han sprang upp; hans
fötter var tunga, hans huvud lätt, och han steg
upp som en bubbla stiger till ytan.
Åskan lossnade som en sten och rullade
utför banken.
Alla stod där motvilliga på sandrevet och
höll i noten. I österhimlen tornade upp sig de
välbekanta slotten och borgarna, som de var
vana vid att se, gråa, rosafärgade och blåa,
alltmer mörknande, alltmer laddade med åska.
Över deras tjocka väggar fladdrade blixtarna
i solskenet. Men i väster sken solen med en
sådan våldsamhet att himlen, liksom
illuminerad av en långt utdragen blixt, framstod
i svart och vitt; världen miste all färg, det
gyllene skimret över alla ting var som ett
minne, och endast hetta låg över deras
huvuden, ett slags förtrollning och betryck. De
grova, tunga träden på andra sidan floden
2 BLM 1947 III
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
