Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES OCH DETEKTIVROMANEN
täckter huruvida någon gjort eller icke gjort
något." Ja, det skulle man kunna säga.
Det är ju en känd sak att en verkligt genial
person, även om han arbetar under svåra
förhållanden och med otjänliga hjälpmedel,
åstadkommer värdefullare och mera stimulerande
resultat än en intellektuell medelmåtta med alla
laboratoriernas resurser till sitt förfogande.
Fastän Aristoteles inte hade bättre mysterier
till föremål för sina studier än de tarvliga
förvecklingarna inom Agamemnons familj,
och inte mera kvalificerade mordvapen än
Philoktetes’ förgiftade pil eller den något
otroliga medicinska rekvisitan i Medeias gryta och,
framför allt, fastän detektivhjältarna utgjordes
av en pinsamt stereotyp uppsättning icke
mänskliga dei ex machina lyckades han dock ur dessa
otacksamma element mejsla fram en
detektivromanens teori så skarpsinnig, så
allomfattande och praktisk att hans "Om diktkonsten"
än i dag står som den finaste handledning
i författandet av sådan litteratur som kan
sättas i händerna på en ambitiös författare.
Vari består då denna handledning?
Aristoteles accepterar ända från början
detektivhistorien som ett värdigt ämne för allvarlig
behandling. "Tragedien", säger han (tragedin
var nämligen den litterära form som
detektivhistorien på hans tid antog), "tragedien
tillväxte så småningom" — det vill säga blev
betydande både till form och innehåll. "Från
att ha varit av ringa omfång och ha rört sig
i en skämtsam ton fick den sent omsider större
värdighet." — "Ringa omfång och skämtsam
ton" har nog, är jag rädd, ända intill mycket
sena tider utmärkt vissa varieteter inom genren,
men faktum är att allvarliga försök till
förbättring nyligen har företagits. I fortsättningen
definierar Aristoteles tragedin i termer som
utmärkt väl kan appliceras på vårt ämne:
"I tragedien efterbildas" (eller framställes,
eller framföres, vi ska inte gräla om själva
ordet) "en handling, som rör sig om ett all-
varligt ämne" — man får medge att mord är
en handling av någorlunda allvarlig natur
—• "och som är avslutad" —• detta är ytterst
viktigt, ty en detektivhistoria som låter några
som helst trådar hänga lösa är ingen riktig
detektivhistoria — "genom scener, som
uppväcka medlidande och fruktan, söker tragedien
vidare åstadkomma en katharsis av just dessa
affekter."
Alltför mycket har redan sagts och skrivits
angående det omdebatterade ämnet katharsis.
Är det riktigt, som myndighetspersoner ibland
påstår, att små gossar kommer på villovägar
genom läsningen av detektivhistorier? Eller
förhåller det sig, som detektivförfattare hellre
med Aristoteles tror, på det sättet att läsningen
av detektivromaner i en nervöst uppjagad tid
blir en säkerhetsventil för blodtörstiga
passioner som annars kanske skulle driva oss att
mörda vår äkta hälft? Detektivhistorien är
den enda form av modern skönlitteratur där
dygden ex hypothesi är intressantare än lasten,
detektiven mera älskad än brottslingen. En
farlig vanföreställning är emellertid i svang —
nämligen att "om ... detektivlitteratur leder
till stegring av brottsligheten, då följer därav
att ju större det litterära värdet, desto större
den motsvarande stegringen av brottsligheten"1.
Detta är helt enkelt inte sant — få människor
kan av "Hamlets" litterära värde ha fått
inspirationen att mörda sina farbröder.
Tvärtom —• finns det ingen skönhet, kan ingen
katharsis äga rum. En illa skriven bok är som
en illa sammansatt medicin, den bara irriterar
organismen utan att rena den. Låt oss alltså
se till att, om vi väcker onda lidelser till liv,
det sker på ett sådant sätt att de samtidigt
sublimeras genom åskådandet av emotionell
eller intellektuell skönhet. Detta om katharsis.
Aristoteles diskuterar därefter Handlingen
och Karaktärerna. Vi erfar då att
detektivhistorien kan icke undvara handling, men
1 Ledande artikel i The Author våren 1935.
3 BLM 1947 VI
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
