Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Fader Leverkühn. Översatt av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FADER LEVERKüHN
art inför världen; en fysionomi med forna
dagars prägel över sig, en lantlig, sparad rest
så att säga från den tyska tillvaron under tiden
före trettioåriga kriget. Det var min tanke när
jag betraktade honom med uppväxtårens endast
till hälften seende blickar. Det en smula rufsiga
askblonda håret föll ner över en välvd, tydligt
tudelad panna, där ådrorna framträdde i
tinningarna; hängde omodernt tjockt och långt ner
i nacken och övergick vid de små välformade
öronen i den krusiga, blonda skepparkransen.
Kring underläppen, som framträdde fyllig och
rundad under de korta, en smula hängande
mustascherna, vilade ett utomordentligt
sympatiskt leende, som överensstämde med den
likaledes svagt leende men en smula blyga
blicken i de blå, djupt liggande ögonen. Näsan
var smal och fint böjd, de icke skäggbevuxna
delarna av ansiktet under kindknotorna något
insjunkna och mörkskuggiga. Den seniga
halsen var oftast obetäckt; han älskade inte
de stadskläder som alla människor använde;
de passade heller inte hans utseende, särskilt
inte hans händer, dessa kraftiga, solbrända,
förtorkade, om sommaren lätt fräkniga händer
som grep hårt om käppkryckan när han begav
sig ner i byn till byastämma.
En fysikus skulle iakttagit en viss beslöjad
trötthet i denna blick, en viss känslighet över
dessa tinningar, kanske ett anlag för migrän,
vilket Jonathan verkligen hade, om också i så
pass måttlig grad att åkomman inte uppträdde
mer än en dag i månaden och då inte
hindrade honom i hans arbete. Han älskade sin
pipa, en halvlång porslinspipa med lock, vars
egendomliga knasterdoft, betydligt behagligare
än den efterhängsna cigarr- och cigarrettröken,
gav sin prägel åt rummens i nedervåningen
atmosfär. Han älskade också ett ordenligt krus
Mersenburg-öl som sängfösare. På
vinterkvällarna, när det som var hans arv och egendom
vilade under snötäcket utanför, kunde man se
honom sitta och läsa i en väldig familjebibel
i pressat svinläderband med läderspännen;
den var tryckt i Braunschweig år 1700 med
hertigligt tillstånd och försedd inte bara med
doktor Martin Luthers "anderika" förord och
marginalanmärkningar, utan även med diverse
resuméer, hänvisningar till parallellställen och
vid varje kapitel upplysande
historiskt-mora-liska verser av en viss David von Schweinitz.
Det gick en sägen beträffande denna bok
— eller rättare sagt en fast tradition — att den
hade ägts av den prinsessa av
Braunschweig-Wolfenbiittel som hade äktat Peter den stores
son. Hon hade emellertid låtsat sig vara död
och låtit jordfästningen äga rum medan hon
själv avvek till Martinique, där hon gifte sig
med en fransos. Hur ofta hände det inte att
Adrian med sin skarpa blick för det komiska
skrattade tillsammans med mig när fadern med
huvudet höjt från boken och en mild, tankfull
blick i ögonen berättade denna historia, för
att omedelbart därpå åter fördjupa sig i
von Schweinitz’ poetiska kommentarer eller
"Salomos predikare", tydligen oberörd av det
heliga tryckalstrets en smula skandalösa
proveniens.
Vid sidan av den andliga tendensen i hans
läsning gick emellertid en annan, som under
vissa perioder skulle ha kallats
"utspekula-tion av elementen". Han drev med andra ord
i blygsam omfattning och med blygsamma
medel naturvetenskapliga, biologiska, kanske
även kemiska och fysiska studier, vid vilka
min far emellanåt hjälpte honom med material
ur sitt laboratorium. Att jag väljer en sådan
nu glömd och icke otadlig beteckning för dessa
bemödanden beror emellertid på att de hade
ett visst tydligt märkbart inslag av mystik, som
förr i världen skulle ha betraktats som en
misstänkt böjelse för magi. För resten vill jag
till-lägga att jag alltid har hyst full förståelse för
denna, en religiöst-spiritualistisk epoks misstro
mot den nyväckta lidelsefulla ivern att utforska
naturens hemligheter. Den måste i fromhetens
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
