Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Filmkrönika - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
oskuld och tapperhet. En film som inte tillbörligt
observerats av kritiken.
En fin film är också "Överländers" där
engelsmännen än en gång visat sitt mästerskap att förena
dokumentariskt underlag med en någotsånär
tillfredsställande, publiktilldragande handling. I detta fall är
intrigen verkligen ytterst blygsam och kunde alldeles
ha saknats eftersom verklighetsstoffet i sig självt är så
våldsamt spännande. Filmen är inspelad i Australien
och rekonstruerar en verklig händelse. När japanerna
1942 hotade Australien med en invasion norrifrån
företog man en boskapsöverflyttning i gigantisk skala
från dessa trakter tvärsöver kontinenten till
Queensland och närliggande områden. Har man erfarenheter
av att driva några kossor från en hage till en annan
kan man möjligen föreställa sig vad det vill säga att
lotsa hjordar på mer än tusen djur i taget
hundratals mil genom delvis knappast kartlagda trakter,
över forsande floder, bergsryggar och stora
ökenartade områden där det är långt mellan betena och
vattningsställena. Om inte så kan man se den här filmen
och häpna över vad människan förmår när hon lägger
manken till. Det ofta missbrukade ordet epos är här
på sin plats. Och ett epos med dramatiska höjdpunkter
av fantastisk art: vadandet över den strida floden med
krokodiler lömskt dolda i det gyttjiga vattnet;
klättringen över det trånga bergpasset där panik bland
djuren är nära att bryta ut och några av dem pressas
över branten för att krossas mot bergsidorna; hjorden
som fått vittring på vatten och i kompakt klunga,
nedbrytande allt i sin väg som de tyngsta stridsvagnar
skenar fram mot det farliga träsket där den endast kan
hejdas genom att männen sitter av sina hästar och går
de framstormande djuren till mötes med fast blick,
denna människoblick som djur fruktar mer än något
vapen. Det är magnifika skådespel som det måste ha
kostat blod, svett och tårar att iscensätta och vid sidan
av dem blir de blyga ansatserna till människoteckning
och romantik tämligen puerila, hindrande
"Överländers" från att bli en verkligt stor film.
I "Livet är underbart" tar Capra som alltid
småfolkets parti mot de kapitalistiska utsugarna. Hans
hjälte (James Stewart) är en ung idealistisk friskus
som genom att offra privata lyckomöjligheter håller
den lilla familjebanken flytande och därigenom bryter
den fruktansvärda finanshajens monopolställning som
skulle ha förvandlat den idylliska småstaden till ett
Sodom och Gomorra. Sådana friskusar finns nog men
knappast sådana kapitalister. Lionel Barrymore i den
rollen är en ren Dickensfigur där han sitter som en
rovspindel i sin rullstol och det må vara ur
stilsynpunkt försvarligt i en julsaga som denna men är lite
billigt som socialt agitationsargument. Man är nu
också ganska trött på Hollywoods ovana att kalla
de himmelska makterna till hjälp så fort en
jordevarelse kommer i svårigheter. Här är det en ängel av
andra klassen som av Gud Fader får en chans att
vinna sina vingar genom att rädda den förträffliga
Jimmy Stewart från att begå självmord på själva
julnatten och gör det genom att visa vad som skulle ha
hänt med staden och dess människor om Jimmy aldrig
blivit född, en lektion alltså i att "ingen människa är
en ö" etc. som det heter i det av "Klockan klämtar"
populariserade Donnecitatet. Att införa det
övernaturliga som ett farselement och låtsas som man vore du
och bror med Den Högste går för all del för sig, men
när det som man misstänker i fråga om Capra sker med
avsikten att värva sympatisörer hos de barnafromma
och hurtfriskt frireligiösa får tilltaget en bismak av
förljugen smartness.
Som social tänkare tycks Capra nu ha helt sällat
sig till Saroyans ta-varandra-i-famn-filosofi. Det är
påfallande hur mycket i denna film som verkar lånat
från den sentimentale armeniske dårfinken. Lille
George Bailey som springpojke i drugstoren är en
direkt kopia av Aram hos den försupne telegrafisten.
Onkel Billy med sina fåglar och ekorrar är en
tvättäkta Saroyanfigur. Själva filmtiteln "Livet är
underbart" är Saroyan i nästan omärklig omskrivning. För
att inte tala om finalen när hela stån samlas i det
baileyska tjället och låter dollarsedlarna regna över
familjeidyllen medan julsnön faller därute: seit
um-schlungen Millionen ...
Emellertid, har man barnasinne och filmsinne, vilket
kanske är samma sak, är det omöjligt att inte ryckas
med av denna realistiskt iscensatta sagofantasi. Den
är storartat komisk och inspelad med en frenesi som
endast Preston Sturgess presterat maken till. (Filmen
har f. ö. påtagliga beröringspunkter med Sturgess’
"Miraklet", där också hjälten var kronvrak.) Men det
högsta berömmet får sparas åt James Stewart för att
han lyckats göra sin småstads-Don Quijote så
utomordentligt trovärdig, sympatisk och nyanserad. Ingen
av birollerna är heller bortslarvad — på den punkten
sviker aldrig Capra som är pålitligheten själv när det
gäller detaljarbetet. Men summan av delarna behöver
inte stämma även om varje del i och för sig är korrekt.
Det beror litet på hur man räknar också.
Georg Svensson
NOTISER
Edmund Wilson, en av Amerikas främsta kritiker,
medarbetare i The New Yorker, avlossar i ett av denna
tidnings senaste nummer en ansenlig bredsida mot
Kafka. Som förut nämnt har nya upplagor av K:s verk
börjat komma ut i New York, liksom flera böcker och
specialnummer av tidskrifter ägnats den tjeckiske
författaren. Det är närmast en kollektion
expertutlåtanden "The Kafka Problem", som kommit Wilson att
fyra av. Han vänder sig mot två huvuddrag i den
gängse uppfattningen av K. Dels anser han det
orimligt att ur Kafkas romaner utläsa någon större mängd
religiös spekulation. Wilson ställer sig i stället på
kafkaintroduktören Bröds sida och försvarar denne,
som av de metafysiska uttolkarna framställts som
något småskuren. I stället för religiösa funderingar vill
han ur romanerna läsa historien om Kafkas
personliga osäkerhet och mindervärdeskomplex, vilket främst
grundlades av den kraftfulle och dominerande fadern,
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
