Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Två ting:
Jag ser klart i snabba blänk.
Det ilande är mitt
det flyktande är jag —
Där är sak och seende
på samma vis.
Jag är fel i det konstanta,
ser tokigt emellanåt
och säger barnsligt:
Vad är det?
Det är knappast en ’poetisk’ dikt i vanlig
mening. Men dels ger den en bakgrund till
Ella Hillbäcks egenartade bj orlingska
mång-taleri, dels kan den — om här ovan antydda
tolkning är riktig — gott anses som ett exempel
på poesi i sak. Det bör dock understrykas att
skaldinnan tills vidare gör intryck av en något
slarvig Pythonissa, en som måste jäkta i kapp
sin ingivelse. Hälften av orden i det ändå så
dunkla oraklet verkar överhoppade, språket
inte bara avsiktligt utan onödigt vanvårdat.
Det är en stenografi som har sitt egentliga
värde för stenografen själv, en samling fakta
att bearbeta, en materialsamling mer än en
diktbok. Men av intresse.
Boijan J: son Liljeson torde vara debutant
och är givetvis inte färdig, vilket som vanligt
märks mest på rimbehandlingen, där sådan
förekommer. En och annan barnslighet i
tankegången kan om man så vill också noteras. Men
det finns ändå så mycken tåga och så mycket
temperament i hennes diktsamling att man
lyssnar med aktning. Först kan då nämnas
två längre dikter, "Nu är jag tusenårig evig
kvinna" och "Bakom gröna gardiner", den
första en hushålls- och den andra en
sjukhusfresk. Vad man möter dels i dem, dels i ett
antal smärre, genom hela samlingen strödda
saker är helt enkelt en karaktär, en person
begåvad med viss klarsyn och med en föresats
att göra bruk av denna klarsyn även om det
skulle leda till konsekvenser. Författarinnan
hör inte till dem i Laodicea:
Det finns endast två vägar i verkligheten,
att förinta eller värna mänskligheten.
Det finns ingen tredje möjlighet
för den som vill vara sann:
förakt för eller kärlek till människan.
Citatet ger ingen representativ bild av bokens
lyriska egenskaper men däremot av det rätt-
rådighetskrav som förefaller mig vara dess
verkliga ryggrad. Dess rent lyriska egenskaper
är måhända något outvecklade, men de ovan
nämnda freskerna visar att författarinnan har
en grund att bygga på.
Med Maja Lindahl-Axland träder man in
i en mera personligt sluten värld.
Diktsamlingen är svår att karakterisera. Den har alla
en typisk svensk diktsamlings märkpunkter:
naturdikter, ensamhetsdikter, försynta
kärleksdikter, dikter om längtan, och som så ofta är
det fråga om en längtan bakåt, in i en mera
okomplicerad, mindre sönderslagen
ungdoms-och barndomsvärld. Över det hela vilar en art
av elegisk inbundenhet som vi också vant oss
att kalla klassiskt svensk, och just den gör det
mycket svårt att ställa diagnosen. Man gissar
på en människa som har "svårt att leva",
kanske inte så mycket på grund av yttre
svårigheter som genom färgtonen i själva sitt
temperament. Vore det inte fråga just om ord
skulle man frestas tala om Lieder ohne Worte —
som om någon spelade för sig själv i
skymning, fint, känsligt men utan kraft och
egentligen bara för sig själv. I en sådan
stämningsvärld verkar en vag efterklang av pietism mot
slutet av boken ganska naturlig.
Det mesta är skrivet på en behaglig fri vers,
men i den dikt som avslutar hela denna flykt
bakåt sker ett återknytande till en tradition
som närmast förefaller vara bååthsk: kära
platsnamn citeras, pilar, skånska vångar, en
kvarn, en gammal kyrka i ett landskap som
moderniserats endast genom nattflygplanets
buller. Det är en kultiverad men vek diktbok,
vars författarinna tycks känna sig tillhöra den
skånska hem- och främlingslyrikens tid mer
än vår.
Något av samma grundstämning men
uttryckt i färre ord, mycket färre ord, och med
mindre musikalitet, är också Eva Neanders.
Det är ett tunt häfte, få versrader har mer än
tre—fyra ord, ingen strof mer än fyra rader
och få dikter mer än åtta, ändå innehåller
häftet en besegrads livssumma: besvikelse,
förebråelse och självförsvar, flykt in i sig
själv. För ett sådant innehåll är lakonismen
en adekvat uttrycksform, det vet vi av Emily
Dickinson, och att Eva Neander endast i
undantagsfall lyckas foga ihop sina sentenser till
4 BLM 1947 x
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
