Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: De stora äventyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA ÄVENTYREN
liga människan såsom i och för sig
förtappade — eftersom Gud är i världen (analogia
entis). Den sannskyldiga känslofuria varmed
han skriver kontrasterar å andra sidan starkt
mot Mauriacs förståndsklara, envetet borrande
analyser och ger på ett helt annat sätt hans
verk karaktären av paradoxalt, hisnande
tros-äventyr.
Huvudpersonen i den nu översatta
"Prästmans dagbok" från 1936 är en utfattig, av
naturen vanlottad lantpräst av lägsta sociala
härkomst, som på det katolska planet
motsvarar Kierkegaards krav på den kristne som
Jesu efterföljare i fattigdom och lidande. I en
otymplig, delvis fragmentarisk dagbok, där
han gjort allt för att utplåna det egna jaget,
berättar han sina öden och gör det så, att varje
mottaglig läsare får ett oerhört starkt intryck
av påtaglig, gripande andlig verklighet.
Omedveten om sin egen ovanlighet och sällsamma
kraft, om den hjärtats enfald som människorna
bränna sig på, blir han i sin mästares
efterföljelse till något av en återlösare, som påtager
sig församlingsbornas ondska för att avtvå den
i blod, en syndabock, vars börda växer med
den symboliska kräftsvulsten i hans inre, tills
han slutligen ger upp andan med det ödmjuka
ordet "allt är nåd" på sina läppar. Han
företräder en kristendom av det slag som överallt
i det nutida samhället utgör en stötesten, en
till själva sin princip revolutionär kristendom
bortom allt förnuft och på blodigaste allvar,
och som inte för inte är medveten om sina
ryska anknytningar — lantprästen har med
beundran och utbyte läst Maksim Gorkijs
skrifter! Han utsättes för bybornas misstrogna
fientlighet, för konfirmationsflickornas förtal
och små gemenheter, och man låter honom
veta, att prästen skall vara som advokaten,
beredd att tillkallas blott i nödens stund men
inte tillåten att försöka tvinga in det dagliga
livet i byn under korsets flammande tecken.
Framför allt väcker denna kristendom anstöt
hos de rika och mäktiga, därför att den
tveklöst avslöjar de jordiska ägodelarnas
neddragande makt och efter Evangeliets egna ord
predikar fattigdom som den kristna
människans sanna livsvillkor, och därför att den
är hänsynslöst kritisk mot de så kallade
"rätt-tänkande", dem, för vilka Kyrkan bara är ett
hjälpmedel att bevara samhället, det vill säga
dem själva, deras egna pengar och deras egen
position. Och då prästen dör hemma hos en
före detta seminariekamrat, som brutit sina
löften och kommit på sned i livet, så är det
en avglans av att Jesus föredrog publikaners
och syndares sällskap framför fariséernas.
En särskilt stor och skakande scen i den
mäktiga boken är den som äger rum mellan
prästen och slottsgrevinnan. Med makten av
sin personlighet bringar han den högdragna
aristokratdamen till smärtfylld insikt om att
hon i sitt mångåriga fasthängande vid det döda
barnets minne blivit kärlekslös mot make och
dotter och bidragit till att störta dem i den
förtvivlade situation vari de befinna sig. Han
lyckas öppna detta förhärdade hjärta för Gud,
lär henne förstå, att helvetet är att inte älska,
att hårdheten mot oss själva blir till hårdhet
mot andra.. . En skarpsinnig engelsk kritiker
har framhållit, att prästen i denna avgörande
scen har tycke både av en modern
psykoanalytiker, som drar fram i ljuset och därigenom
upplöser ett förträngt känslokomplex, och av
en medeltida utdrivare av onda andar. Men är
det någon som förmår övertyga oss, den inre
tvedräktens barn, om att den kristna
psykologin och det kristna livet kunna äga verklig
storhet, och som är i stånd att skildra dem så
att de framstå som kostbara, omistliga kärl,
vilka kommunicera med icke-kristna och lika
tidlösa erfarenheter och sanningar om
människan, så skall det vara den store franske
författare som heter Georges Bernanos. Det finns
för övrigt vissa temperamentets
överensstämmelser mellan honom och hans svenske
översättare och essayist, Sven Stolpe, men man
skulle vilja tillönska den senare lite större
omsorg om nyanserna; även de kräva en
ödmjukhet och ett tålamod, som bestämt också
höra med till en sann kristendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
