Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
tycktes tillfället lägligt. När vi tog avsked lät
mrs Rimmle återigen höra samma fras, men
denna gång tillade hon:
— Det gläder mig så att hon alltid ska få
ha...
Jag visste så väl vad hon menade, att när
hon återigen blev borta och såg på mig med
en besynnerlig blick som för tillfället
fördunklades, kunde jag hjälpa henne på traven.
— Att hon ska ha tillgång till detsamma
som mrs Rimmle själv?
— Ja, ja — mina privilegier. Märkliga
erfarenheter, mumlade hon. Hon gjorde en
liten böjning åt mitt håll, som om jag skulle
förstå hur det var. Hon har saker och ting
att berätta.
Jag vände mig en smula förbryllat till Becky.
— Jaså, hon har redan kommit?
Becky tittade i det ögonblicket en smula
egendomligt på modern, som besvarade frågan.
— Hon kom till New York i morse — hon
fortsätter i dag.
— Ja, i så fall...!
Men j ag avstod när j ag mötte Beckys blick —
jag såg att det låg någonting under. Det var
inte hon utan Maria som följde oss ut; varvid
jag fick klarhet i frågan om systerns återkomst.
— Nej då, inte i kväll, log Maria; det är
bara som mor uttrycker saken. Vi får inte se
henne förrän mot slutet av november —
Hath-aways är så ofantligt vänliga. De har gått så
långt att de har utsträckt sin egen resa.
— För hennes skull? Så rart av dem!
utropade min svägerska.
Jag ser för mig Marias vanliga milda gamla
ansikte få en fördjupad mildhet, men också en
högre färg, i ljuset från den öppna dörren.
-— Ja, det är för Janes skull som de har
förlängt resan. Och kan ni tänka er vad de
skriver?
Hon lät oss få tid på oss, men det skulle ha
inneburit ett alltför överväldigande ansvar att
hasardera en gissning.
— Jo, att hon har funnit sig själv.
— Ja, det förstod jag! suckade min
följeslagerska sympatiserande.
Maria uttryckte saken i än starkare ord:
— De säger att vi inte skulle känna igen
henne.
Det lät en smula otäckt men var när allt
kom omkring precis vad jag hade väntat mig.
III
Min brevskriverska i Brookbridge kom med
sin dotter och hälsade på mig en vecka vid jul;
och besöket hade givetvis föregåtts av en
brevväxling, varunder min svägerska i sitt första
brev knappt hade gett sig tid att tacka för min
inbjudan innan hon bytte ämne: "Hathaways
är tillbaka — men utan miss Jane!" Hon
beskrev i få ord det läge som därigenom
uppstått i Brookbridge men hade tydligen ännu
inte full kännedom om det andra läget — det
som uppstått i "Europa" genom damens
därvaro. Hur det än var med den saken, så krävde
de båda tillsammantagna min hela
uppmärksamhet, det kände jag genast, och det är
tänkbart att min otålighet att få träffa svägerskan
skärptes en smula av min nyfikenhet på
detaljerna. Jag fick dem slutligen till livs vid
julbrasan, och jag måste utan förbehåll säga att
de till fullo motsvarade mina förväntningar. Jag
hörde ivrigt på, varefter jag kommenterade:
— Då vägrade hon helt enkelt...
— Att överge Florens? Just det. Där gjorde
hon upp med Hathaways, som kände sig
ansvariga för hennes säkerhet, förbundna att
återantvarda henne i moderns, i systrarnas
händer, och hon framstod i en sådan dager,
medger de halvhögt, att håret reste sig på
deras gamla hyggliga huvuden. Kan du gissa
vad de sa om henne just när de hade kommit
tillbaka — åtminstone använde han det
uttrycket — till ett par tre olika personer?
Jag funderade ett ögonblick.
— Att hon hade "smakat blod"?
Min gäst var tillbörligen imponerad.
— Vad du gissar bra! Just det sa han.
Hon verkade — hon gör det fortfarande, tycks
det — som förvandlad.
Jag funderade lite.
— Ja, men det är ju precis — kommer du
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
