Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Till de större teaterhändelserna måste man också
räkna Dramatiska Teaterns föreställning av Maxwell
Andersons "Joan of Lorraine", här kallad "Johanna
från Lothringen", främst på grund av Gunn Wållgrens
framställning av titelrollen och i någon mån också på
grund av Olof Molanders regi (som dock endast i
enskilda scener var överlägsen Knut Ströms). Gunn
Wållgrens Johanna-tolkning, som naturligtvis utarbetats i
samråd med regissören, tog framför allt sikte på det
barnsligt trohjärtade hos Johanna och gjorde henne
själsligt sett till en käck bondtös både i
Johanna-partiet och i dubbelrollens andra halva, som aktrisen
Mary Grey. På det hela taget var det nog månadens
största och finaste enskilda skådespelarinsats. De fel,
som vidlådde den, var överarbetningens. Exempelvis i
fängelsescenen, då Johanna erinrade sig att
fäderne-byn Domrémy fått skattefrihet för evärdlig tid: hon
smackade med tungan och slog näven smått i knät,
liksom tänk ändå, djävlar anamma. En lysande poäng
ur karakteriseringssynpunkt, om det inte varit just
precis det att denna Johanna stod i skuggan av det
yttersta, timmarna före bålet. Gertrud Fridh, vars
tolkning annars var den mer komplicerade, lät det bara
bli en vemodig minnesskiftning i monologens stigande
celloton här, och bevarade bättre helhetsverkan. Men
underbart skön var Gunn Wållgrens Johanna i scenen
med rösterna, där hennes uppåtvända ansikte och
ivriga, snabba "ja" till var och en av dem var av
oförglömlig verkan; och likaså i det stora utbrottet under
förhöret.
Pjäsens författare, Maxwell Anderson själv, har i
allmänhet inte haft lika bra press hos den svenska
kritiken som sina tolkarinnor. Man erkänner över lag
hans uppenbara teaterkunnighet, men beträffande
budskapet i pjäsen rycker man på axlarna och slår följe
med den ledande amerikanske kritikern G. J. Nathan,
som efter urpremiären betecknade Maxwell Anderson
som en författare "med alla tecken på djupsinne, utom
själva djupet." Det är kvickt sagt, och något träffar det
ju, för det är klart att Maxwell Anderson inte är en
stor original tänkare. Men skall man fordra det av
varje dramatiker? Och viftar man inte bort hans
grundtanke alldeles för lätt, när man sätter parentes om den
bara för att den tidigare tänkts av andra? Hur det är,
så är det verkligen varken nonsens eller en truism,
utan tvärtom en tänkvärd sanning, som inte är nog
besinnad ens i Hägerströms land, att varje handlande
ytterst vilar på något annat än rationellt tänkande,
man må sedan kalla det för värderingar eller vilja,
eller, som Maxwell Anderson, för tro. Och satsen blir
ej mindre värd att se i ögonen för att den gäller
nazister lika väl som demokrater och tvärtom. När den
svenska kritiken betett sig så överlägset, så tror jag
den suggererats av att regissören i våra föreställningar
har gjorts till en alldeles för hejig och föga auktorita-
tiv figur, medan han i författarens intention är en
överlägset strong herre, något à la regissören i
Isher-woods "Violen från Pratern" — en erfaren och djupt
bildad människa, för vilken det är lika naturligt att
tala om Greshams lag som om filosofi och
kunskapsteori. Och där bakom har i sin tur den annars så
smidige översättaren sin andel av skulden. Hans levande
känsla för ledigt samtalsspråk är inte parad med
motsvarande sinne för det magistrala, därför har han
förletts att lösa upp de rätt långa och allvarliga
monologbetraktelserna i originalet i småstycken med
interfolierade småroliga instick från andra håll. Åtminstone
har texten framträtt så från de svenska scenerna.
"Greshams lag" har, sladdrigare, blivit till "en av
nationalekonomiens vanligaste lagar" och "the theory
of Bacon" har blivit "att Shakespeare inte har
skrivit sina pjäser själv". Det menas verkligen något helt
annat. Empirismen, vår tekniskt inriktade kulturs
grundval.
»
Det Norske Teater i Oslo har under ledning av sin
berömde chef Hans Jacob Nilsen varit i Göteborg och
visat vad den kan. Den nya "Peer Gynt" i Henrik
Rytters översättning och med Harald Sæveruds musik,
Garborgß "Læraren" — teaterns äldsta och mest
klassiska repertoarpjäs •— samt "Kranes konditori" och
Karel Capeks "Insektsliv" (hos oss även kallad "Vår
Herres hage") har stått på programmet. Vad man
mest frapperades av var nog den demonstrativa
spelstil, som gästerna från broderlandet använde, om inte
med den klassiska trekvartsprofilen konstant vänd mot
publiken, så något däråt, hård sminkning, tonvikt på
typträffningen (nästan alltid förträfflig) men ej alltid
lika mycket på spelinlevelse, och en ganska raffinerad
användning av poser. När Hans Jacob Nilsen som den
medelålders Peer Gynt ur tältet beskådade Anitras
dans, så höll han ett mycket utstuderat, lystet och
fyrkantigt leende åtminstone fyra gånger så länge
som någon svensk skådespelare eller regissör skulle
ha tolererat som "naturligt". Och när han kort
därefter blev kullknuffad i öknen, så blev han liggande
på rygg med benen still i vädret åtminstone en hel
oavkortad sekund, där naturen och svenskarna aldrig
tillåtit mer än en tiondels. Och han når sitt mål, just
dessa bilder inetsar sig på näthinnan och blir
oförglömliga, därför att de är raffinerat komponerade och
har fått tid på sig att verka. Men tjuvknep är tjuvknep
under alla förhållanden, säger säkerligen mer än en
svensk kollega, och menar på, att börjar man en gång
arbeta med tanke på spegeln så har man eo ipse givit
sig ut på det sluttande planet. — Därmed huru som
helst: det är differenserna som gör stimulansen, och
stimulerande var det norska gästspelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
