Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gifta älskarinna och alla de inblandade
etablera sig som ett lyckligt eller i varje fall
tolerant ménage à cinq, förlorar sig romanen
i ett onaturligt allmänt ädelmod och upphöjt
storsinne, som är högst påkostande. Det
förefaller som om det drag av kolportage, som
tidigt framträdde i Fritz Thoréns böcker, höll
på att växa sig allt starkare och arta sig till
den kräftsvulst som hotar att medföra den
konstnärliga döden. Det vore stor skada på
ett författarskap, som ändå alltjämt kan tyckas
utgå från en vidsträckt livserfarenhet och
människokännedom. Holger Ahlenius
UR EN LEVNAD
Marika Stiernstedt: Mest sanning. Minnen.
Bonniers 1948. 12:25.
Det är många skiftande miljöer Marika
Stiernstedt vistats i — och ur de flesta har
hon fått ut något av värde. Hon har något som
trots allt är relativt sparsamt förekommande
på våra breddgrader: verkligt
människointresse. Som den intelligenta och sansade men
samtidigt fördomsfria person hon är ser hon
med oförvillad blick på de människor hon
mött, försöker förstå vad som döljer sig bakom
ytan och fasaden. Ur sitt rika lager av
minnesbilder har hon till beskådande tagit fram ett
antal fragment och sammanfogat dem till en
bok som erbjuder en mycket stimulerande
läsning-
Det är både berömda män och kvinnor ur
politikens och vitterhetens värld och figurer ur
folkets led som passerar revy i dessa
minnesblad. Officersdottern från Uppsala hade
kosmopolitiska släktförbindelser och kom tidigt att
få kontakt inte bara med celebriteter hemma
i Sverige. Det är emellertid vid minnet av
några svenskar hon först dröjer. Ganska
förtjusande är den unga journalisten Marika
Stiernstedts konfrontation med Snoilsky
skildrad: det blir en av tydlig sympati färgad bild
av en aristokratisk skald och akademiker som
en gång vågat revoltera mot klassfördomar och
ståndshögfärd och följa hjärtats bud.
Karakteristisk är också en minnesbild av Albert
Engström i det slutande 90-talets Uppsala. Visst
var denne man, sin handfasta, burleska
litterära realism till trots, ett i grund och botten
ärkeromantiskt lynne, och detta grunddrag i
hans väsen framhäver också denna teckning.
"Man tog honom för en skämtare", skriver
författarinnan.
Han var allvarlig. Man trodde honom vara
respektlös, men han hade sidor av utpräglad konventionalism.
Man trodde honom vara djupsinnig, men det var han
knappast. Han läste under årens lopp en hel del och
visste åtskilligt, men han förblev ett barn — han,
liksom förmodligen alla de sällsynta, verkligen
ursprungliga människorna.
En tredje svensk författare har hon också
tidiga minnen av: ingen mindre än
Strindberg, som hon uppsöker på hans hotell i Paris
och överlämnar en blomsterbukett till. Hon
finner en blyg och skygg människa: "Hans
vänliga mildhet kan jag inte glömma." Fyra
sammanträffanden med Heidenstam skildras
också: Marika Stiernstedt har inte varit blind
för hans böjelse för teateraktighet, hans lust
att posera, att spela en roll, den nationella
galjonsfigurens. Något av posör måste det väl
också ha funnits hos en annan nietzschean,
Knut Hamsun, men porträttet av honom
accentuerar den charm han utstrålat i yngre dagar -—
innan mani och senilitet i förening förde
honom ut i olustiga politiska äventyrligheter.
Mindre angenämt är tydligen minnet av
Ana-tole France, hämtande Nobelpriset i
Stockholm: sjuttiosjuåringen är idel artiga fraser
men just ingenting att ta i hand, tycks
författarinnan mena. Ett ganska magnifikt
porträtt ger hon av den åldrige och trötte mannen
i en salong på Grand; Anatole France "såg
urgammal ut", heter det, men hans spelande
intelligens förnekar sig inte.
Han framträdde i en nattrock som inte alls var
magnifik, utan mycket vanlig, med rep och tofs, och
på huvudet hade han en s. k. snusnäsduk, en rödbrokig
tygfyrkant, vriden runt lite toppigt. Ett par rufsiga
hårtestar hade sluppit loss över pannan och han var
tandlös, men glad som en fågel, med de små svarta
ögonen glittrande av malis mitt i härvan av rynkor och
påsar, ett vulkaniskt landskap, en söndersliten
brun-aktig terräng till ansikte.
Förvisso är detta Anatole France — en
pan-toufles.
Ytterligare några kända namn ur
litteraturens värld passerar revy i denna bok:
livfullt berättar författarinnan om en jul
tillbringad hos H. G. Wells i det blåsiga Essex —
här citerar Marika Stiernstedt Bernard Shaw,
men vem är den Chesterfield som Shaw skulle
ha sammanställt med Belloc och Oscar Wilde
som en konversationens mästare? Är det inte
i stället Chesterton han som konversationsgeni
jämfört med Wilde och Belloc? Inte heller
kvinnorna är bortglömda i detta minnesgalleri:
där skymtar Ellen Key, Selma Lagerlöf, Agnes
von Krusenstjerna, och där finns också en
i hög grad minnesvärd bild av Krupskaja,
4 BLM 1948 IX
681
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
