- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
7

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FLICKAN FRÄN TEBE

Berthold och han var studentkamrater. Han
skulle bli ingenjör.

På eftermiddan började fra Samander tala
om Hans. Vi fick brev från honom i går. Det
glömde jag ju alldeles att tala om. Han trivs
så bra nere i Spanien.

Så han stannar över sommaren?

Jag tror nog det.

Dag frågade om han målade mycket, men
det visste hon inte. Fast det finns motiv, la
hon till med övertygelse.

Ja, sa Dag. Hälsa honom från mej.

Han satt och tittade ut genom fönstret i
skymningen. Tiden droppade mot hans
tinningar. Sekunder, minuter, timmar. Små
hjordar av gaseller som sträckte fram över prärien.
Så kom bufflarna. Deras betar glimmade i
solskenet.

Han öppnade fönstret och stack ut huvudet.
Det hade börjat regna, stora, tunga droppar.
Mänskorna flöt undan där nere, som försökte
de fly sin väg.

Det kunde de ju inte.

Långsamt försökte han erinra sig vilka som
fanns kvar i stån. Ansikten dök upp med
ögonblicksminer, en del skrattade, några var retliga
i mungiporna, men det var också en del som
hade slutit ögonen. Ingen tittade direkt på
honom.

Han tvekade lite och gjorde två försök.
Ingen var hemma. Hastigt la han på luren, han
ångrade sig redan. Kanske borde han läsa lite.
Sen, de kommande veckorna, visste ingen hur
han fick tid. Men det värkte i ögonen och han
kände sig mycket trött.

På natten kunde han ändå inte sova utan låg
och lyssnade till regnet, som nu hade ökat till
en ström från himlen.

Han ringde på morgonen så fort han vaknat.
Sa bara sitt namn, för han trodde de kom ihåg
honom. Var det ni som var kemist? sa rösten
i andra ändan. Då fick han dra om alltihop
igen, och när det prasslat lite i papperen
återkom rösten.

För närvarande fanns det inte något lämp-

ligt. "Om ni hade kunnat maskinskrivning."
Men han skulle hålla kontakt med dem.

Det är så att vi ska resa till landet om ett
par dar, sa fru Samander vid frukosten. Helge
får semester. Kan du klara dej själv?

Han var tacksam för han fick bo kvar. Det
skulle bli skönt att få vara alldeles ensam. Han
tänkte på hur han skulle njuta av det.

Om han nu fick tid.

Där var tavlan som Hans hade målat den
där gången de trodde att de hade ledigt från
skolan. Mams får skriva ett sjukintyg! sa han
när de upptäckt misstaget. Han hade en grön
färgväg över vänstra tinningen och gula fläckar
på hakan. Det långa röda håret hängde i
oordning, målarrocken var skrynklig. Just när han
sänkte armen med penseln slog klockan tre.

Om han tjänade ihop lite pengar nu kunde
han kanske resa nånstans. I slutet av
sommaren. De hade tänkt på den okända världen
tillsammans. Man kan måla i Spanien! sa
Hans’ röst ur ett halvskumt, tedoftande rum
i det förflutna. Man kan se konungarnas dal
i Tebe.

Men framför allt — man kunde måla i
Spanien. Det var det Hans gjorde nu!

Herr Samander var posttjänsteman. Tyvärr
ha vi gott om folk, sa han. Och för övrigt vill
vi ju ha såna som kan lite.

Han menade ingenting med det. Det var bara
hans sätt att uttrycka en objektiv sanning.

På natten hade Dag en dröm som han inte
var säker på att han mindes rätt när han
vaknade. Han hade klättrat högst upp på
domkyrkans torn och satt och grämde sig över att
han rivit sönder de nya examensbyxorna. Den
vita mössan hade han hängt på tornspiran och
klamrade sig fast med händerna strax
därunder. Då hörde han sången närma sig, den
var ljus och lyfte som små fåglar upp mot
honom. Vita fläckar kryllade fram där nere,
såna som Hans kunde ha i ansiktet. De
guppade svagt, en vällustig, vit flod genom gatorna.
Det var från dem sången kom.

De störde honom, gjorde honom illa. Han
skrek högt på regn, på det att de skulle för-

7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free