- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
21

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STRINDBERG O C II KONSTEN

bordet; men Dalarö sover än; och det vet man nere
på tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning
tvätta sig på skansen. Jaktuppsyningsmannen ligger
på knä vid masten och rakar sig framför en spegelbit.
Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten,
gästgivaren tar andra supen.

Det är inte bara idyllstämningen — men en
idyll, som luktar tjära och havsvatten — och
alla de skarpt fångade detaljerna i denna bild,
som påminna om Lill-Jansidyllen, hela bilden
är som kringspelad — kringlekt skulle man
vilja säga, så lätt är det gjort — av den
vaknande sommarmorgonens rena och nytvättade
luft, och även koloristen röjer sig i en
skildrare, som använder sig av oljefärgstubernas
färgbeteckningar och ser, hur amerikanska
flaggan står som en litet banal färgfläck i
landskapet.

Denna Dalaröbild har en ännu mera direkt
parallell i svenskt måleri än Grezskolans
idyller: Zorns Dalaröakvareller från sommaren
1886, som äga samma karakteristiska förening
av skarpt tecknade detaljer och luftig helton.
Men Strindberg var tolv år före. Hans novell
är skriven 1874, och sommaren efter den, då
Zorn målade sina Dalaröbilder, satt Strindberg
redan nere i Schweiz och skrev, gripen av
längtan till sin ungdoms Kymmendösomrar,
den svenska litteraturens klassiska
skärgårdsskildring, "Hemsöborna", som ju också börjar
i Dalarö.

Slutsatsen av denna kronologi kan inte bli
mer än en: Strindberg är så långtifrån någon
lärjunge till de målare, med vilkas verk hans
naturskildring sammanställts, att han tvärtom
föregriper dem med ett helt decennium.

Det kan möjligen invändas, att även det
svenska friluftsmåleriet är fullt utbildat redan
på 70-talet — det är åtminstone en tes, som
hävdas av dess siste skildrare, Viggo Loos —
och att Strindberg hade personlig kontakt även
med en äldre generation inom detta, att han
redan i decenniets början, då han skrev sina
första skärgårdsnoveller, hade kommit in i den
konstnärs- och bohemkrets, som han senare
skildrade i "Röda rummet", och att den

främste i denna krets, Per Ekström — "Röda
rummets" Sellén — var en av
föregångsmännen inom 70-talets franskpåverkade svenska
friluftsmåleri. Det bör visserligen observeras,
att Ekström kom till Frankrike först 1876
— alltså efter det Strindberg i de första
skärgårdsnovellerna introducerat sitt friluftsmåleri.
Men redan vid den tiden hade Alfred
Wahlberg framträtt som den främste, i hemlandet
ännu mycket omstridde representanten för vad
Strindberg senare kallade "våra franska
kolorister". Allt detta är fullkomligt riktigt, men
en jämförelse med 70-talets fransk-svenska
friluftsmåleri understryker bara, hur självständig
den strindbergska naturskildringen står till det
samtida måleriet. Den riktning hans
ungdomsvän Per Ekström liksom tidigare
Wahlberg och de andra parisersvenskarna — med
undantag av Hill, som tidigt gick sina egna
vägar, och Skånberg, som dock mera hör
hemma i 80-talskretsen — under 70-talet
an-slöto sig till i Frankrike var Barbizonskolan.
Denna införde visserligen friluftsmåleriet men
var till hela sin naturuppfattning en romantisk
riktning. Vad den sökte i naturen var främst
stämningen — stämningen i stora, böljande
trädmassor, i en silverglittrande flod, som
ringlar sig fram genom skogsdjupet, i
månskenet och nattdimman över ett stilla
insjövatten. Den älskar visserligen idyllen, men en
idyll av romantisk och pastoral karaktär, vida
skild från den strindbergska idyllen med dess
närgångna intresse för de små detaljerna och
de vardagliga sysselsättningarna.

Strindberg själv har haft blicken öppen för
detta. När han i tredje delen av sin stora
självbiografi, "Tjänstekvinnans son", skildrar
Rödarumskotteriet, beskriver han det som

... en krets av unga målare, alla missnöjda med
akademien och de föråldrade metoderna, av den grund
att dessa icke mer tillfredsställde dem, eller icke
kunde uttrycka tidens dunkla halvdrömrnar. Det var
nämligen vid denna period som Wahlberg lämnat
Düsseldorferskolans realism och inträtt i
efterromantikens stämningsmåleri, företrätt i Paris av Corot och
Rousseau. Det var ett övergångsstadium och
egentligen en anakronism, beroende på att Corot ej vann

21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free