- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
102

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Wolfgang Borchert: Tre korta berättelser. Översättning av Per Erik Wahlund - Näktergalen sjunger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WOLFGANG BORCHERT

från syrenen. Det dalar violett blomstoft från
kvistarna och doftar som av ung kvinna.
Bara herr Hinsch känner inte doften längre,
herr Hinsch har fått hosta. Näktergalen sjunger.
Och herr Hinsch kommer förmodligen att dö.
Barfota och i bara skjortan lyssnar vi på
honom. Hela huset är fullt av hans hosta.
Men näktergalen fyller hela världen med sin
sång. Herr Hinsch blir inte kvitt vintern i sina
lungor. Det dalar violett blomstoft från
syrenens kvistar. Näktergalen sjunger. Och herr
Hinsch får en sommarmild död, fylld av
skymning och näktergalssång och violett syrensnö.

Tim fick inte en sådan sommardöd. Tim fick
den ensamma, iskalla vinterdöden. När jag
kom för att avlösa Tim lyste hans ansikte
egendomligt gulaktigt emot snön. Det var
alldeles gult, och färgen kom då inte av månen,
för den var inte uppe. Ändå stod Tim där
i nattmörkret och var som lera. Lika gul som
leran i de råkalla lergroparna hemma i
förstaden. Där lekte vi en gång för länge sen och
knådade leran till figurer. Men jag hade aldrig
trott att Tim också kunde vara av lera.

När Tim gick på post ville han inte ha
stålhjälmen på sig.

— Jag gillar att känna nattluften, sa han.

— Ni är så god och tar på er hjälmen, sa
vår korpral. Rätt som det är händer det
nånting, och sen är det jag som ska skällas för
dum. Efteråt är det jag som blir skälld för
dum.

Då gav Tim korpralen en lång blick. Och
han såg rakt igenom honom ända till världens
ände. Sen höll Tim ett av sina världstal:

— Dumma är vi i vilket fall som helst,
yttrade Tim borta vid dörren, allihop är vi
i vilket fall som helst lika dumma. Vi har vårt
brännvin och vår jazz och våra stålhjälmar
och våra brudar, våra hus och vår kinesiska
mur och våra lampor — javars, allt det där
har vi. Men vi har det av rädsla. Som skydd
mot rädslan har vi det. Men dumma det är
och förblir vi i alla fall. Vi går och
fotograferar oss av rädsla och avlar barn av rädsla,
och av rädsla bökar vi in oss i våra frun-

timmer, alltid i fruntimren, och lampvekarna
sticker vi av rädsla ner i oljan och håller dem
brinnande. Men dumma det förblir vi. Alltihop
gör vi av rädsla och som skydd mot rädslan.
Och stålhjälm bär vi också bara av rädsla. Fast
hjälper oss gör ingenting av allt det där. Just
som vi ska till att glömma vårt liv för en
silkes-underkjol eller lite näktergalslåt, just då
hugger rädslan tag i oss. Just då börjar den hosta
nånstans. Och sannerligen om nån stålhjälm
är till hjälp när rädslan får fatt i oss. Då
hjälper oss vare sig hus eller brudar eller
brännvin eller stålhjälmar.

Det var ett av Tims stora tal, ett av de
världstal han brukade hålla. Dem höll han för
hela världen, och ändå var vi inte mer än sju
man i bunkern. Och de flesta sov när Tim höll
sina världstal. Sen gick han på post,
världstalaren Tim, medan de andra snarkade. Hans
stålhjälm låg på sin plats. Och korpralen
försäkrade en gång till, att "det är jag som blir
skälld för dum, efteråt är det jag som ska
skällas för dum, öm nånting råkar hända". Och
sen somnade han.

När j ag avlöste Tim lyste hans ansikte
egendomligt gult emot snön. Lika gult som leran
i lergroparna hemma. Och snön var
outhärdligt vit.

— Jag hade aldrig trott att du kunde vara
av lera, Tim, sa jag. Dina stora tal är
korthuggna, men de når till världens ände. Och
vad du då säger kommer en alldeles att glömma
leran. Dina tal är alltid så oerhörda, Tim. De
är sannerligen världstal.

Men Tim svarade inte. Hans gula ansikte
såg inte vackert ut mot den nattvita snön. Snön
var outhärdligt blek. Tim sover, var min första
tanke. Den som kan fälla så stora ord om
rädslan, han kan också stå och sova här där
skogen vimlar av ryssar. Tim stod upprätt
i snögropen och hade lagt sitt gula ansikte
mot kulsprutegeväret.

— Kom upp nu, Tim, sa jag.

Men Tim kom inte upp, och hans gula ansikte
såg ut som en främlings i snön. Då tryckte j ag

102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free