- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
142

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

förnimmelseliv inkrökta författartyp. En
car-tesiansk dykare är en fysikalisk leksak, en
luft-fylld figurin som stiger eller sjunker i ett med
vatten fyllt kärl allteftersom man trycker på
en över kärlets mynning spänd hinna. Jag vet
inte vad författaren menat med den symboliska
titeln, men att hans självbiografiska jag har
ögonen än över och än under ytan är säkert.
I sin egenskap av konstnär (Folke Dahlberg
är hittills mera känd som grafiker) har han
en stark visuell stil. Den är emellertid inte
egentligen "beskrivande", utan seendet är i
lika hög grad passivt mottagande, och vad
hans personer i ett visst ögonblick känner eller
vilka vägar deras grubblerier tar, det har han
förmågan att ge en etsande och färgrik bild
av genom att skildra vad de ser, vad deras
ögon tar åt sig.

Som självbiografisk bild kan boken i
förstone synas oenhetlig genom att den består av
ett mindre antal dikter, några kortare noveller
och två längre prosaavsnitt, "Sluten kust" och
"Regn", den förstnämnda nästan en liten
roman. Dessutom varierar han graden av
öppenhet •—- eller snarare av
genomskinlighet — från stycke till stycke. När han skall
beskriva sin hemstad Askersund sker det i tre
fyrradiga, på något vis bittert medlidsamt
rimmade strofer, enkelt åt det enkla, medan den
långa vrakgodsdikten "Strandtröskel" verkar
som bitarna av någon halvförbränd Edda,
hopfogade utan hänsyn till lakuner eller inbördes
ålder. Medan dikterna ännu är på tal vill jag
framhålla den vackra "Domingo".

Av ovanstående framgår att Folke
Dahlbergs artisteri är synnerligen medvetet, och
sådant kan ju vara störande i den mån det blir
alltför påfallande. Men boken bärs hela tiden
upp av en så allvarligt och ibland grymt sj
älv-dissekerande vilja att dess olika komponenter
ändå verkar som huggna ur samma stycke,
bara litet olika fasonerade. Om Rilke är en
självplågare med växelströmmar så är
gra-fikern Dahlberg samma sak med isolering och
förstelnande:

Allt annat dör bara bort, och han känner att det
inte är nog, att sitta böjd över ett vitt ark och sjunka
ned mot punkterna, som liknar celler, och sövas av
punkternas hopar vilka sprids och ljusnar, förtätas
och mörknar, för att till slut anta fossila former.
Minnet är skuggbildens syster. Ibland anar han
dunkelt ett ursprung och tror sig känna rotationen när
årstiderna vandrar förbi. Och hans tanke kan på ett
ögonblick gå från förgånget till kommande. Han är
en sövd hjälplös prisma som genomkorsas av
skeenden, vilka fortsätter, bryts eller förintas. De förlamar
inte, tränger bara bort honom från det som skulle göra

honom omedelbar. Han tillhör ett folk som man
känner igen på försteningens schatteringar i pupillerna.

I grunden gäller kampen detsamma: genom
ett otal förklädnader eller envetet genom en
enda mot någonting oupphinneligt som i "Malte
Laurids Brigge" kallas Gud och här "det som
skulle göra honom omedelbar".

Lättast tillgängligt i Dahlbergs bok är det
romanartade och ytterst måleriska avsnittet
"Sluten kust", vars inre handling är det
ömsesidiga självplågeriet i förhållandet mellan en
ung man och en ung kvinna som funnit
varandra ungefär som två vilsegångna barn,
utstötta på Mallorca i ett landskap och en
by-miljö vars spanska ökentorka är återgiven med
samma bildkompression som man känner till
från spanskt måleri och yngre spanska eller
latinamerikanska skalder. Den hysteri som
ligger på lur mellan de två har mästerligt
fångats i ett sparsamt skeende och för övrigt
helt enkelt avbildats — i landskapet.

Det bör understrykas att det här är fråga
om två tunglästa och svårgenomträngliga
böcker. Den första bör givetvis läsas och läsas
om, men jag tror att även den andra skulle
tåla vid en penetrering. Johannes Edfelt har
skrivit inledningen. Gunnar Ekelöf

FYRA DEBUTANTER

Lars Palmqvist: Den högtidliga horisonten.
Dikter. Norstedts 1948. 3:75.

Sigvard Mårtensson: Kvällens träd. Dikter.

Bonniers 1948. 4: 50.

Staffan Larsson: Gallerrum. Dikter.
Bonniers 1948. 5:75.

Bo Setterlind: Månvagga. Dikter. Bonniers
1948. 5: 75.

Den mest iögonfallande av höstens
debutdiktböcker var otvivelaktigt "Den högtidliga
horisonten", skriven av Lars Palmqvist. I de
naturbilder som inleder samlingen är det två
egenskaper som frapperar: den intensiva
anhopningen av verklighetsstoff och den
utpräglat okänsliga behandlingen av rytmen.
Den mättade naturalismen är ett hela boken
genomgående drag, som ger den must och
färg, och rytmen får så småningom —
åtminstone i de större dikterna — en viss rå
spänst, som pendlar mellan expressiv besatthet
och en malande retoriks listigt grova
dramatiska knep. Man känner ögonblickligen igen

142,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free