Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
mönstret: det är bernt eriksons storartat
ohämmade metoder. Det är också ett satiriskt
sinnelag, besläktat med bernt eriksons, som gör
Lars Palmqvists bok till en så spännande
lektyr. Om han inte besitter den egenartade
lyriska svävningskonst, som i lyckliga stunder
gör föregångaren till något vida mer än en
fanatisk och destruktiv bespottare, så har han
i gengäld större förmåga — eller vilja — att
hålla samman sina motiv, att runda av sina
verklighetsbilder och tankegångar, innan de
från kjøkkenmøddingarna rusar ut i ett
ändlöst stormpiskat ginungagap. Lars Palmqvist
är alltså en förbluffande satiriker. Han har
tydligen levat i Jämtland och på nära håll
upplevt den skorrande kollisionen mellan nytt
och gammalt, mellan turism och bygdeliv,
teknik och ödemark, torparliv och
stadslockelser. Med objektiva kyliga grimaser
kommenterar han "de av rostfria kök saliggjorda, av
bio vevar uppvindade pigorna som blivit
förstadsfruar" och "inte känner igen föräldrarna
från hybblet". Men i de bästa dikterna
gestaltar han bygdens eget inre liv i sammansvepta
situationskomplex, och han gör sig inte skyldig
till någon oäven association, när han själv i en
dikt ger en vink om att Pieter Brueghel ibland
har föresvävat honom. Ett citat utan svåra
stympningar är tyvärr ogörligt:
Han såg ansikten i naturdroppat ljus ...
Den puckelryggiga Dårdi och hon som gjorde utvänte
på pubertets fullbordan, tvinvita bakom
pelargoniorna vars doft är nattmunsmak
i de folkskyggt tillspikade fönstren___
Den mognade äktenskapsbryterskans uppåtvända
åderblekt slutna ögonlock och smältande anlete
när hon dricker sin unge älskare i heta klunkar...
Bytjuvens fegstrukna borstmustasch
och tassarhasor som lyddes baktomt
i kråknedanets skugga kring grannens mjölhärbärge...
Man kan givetvis diskutera frågan om detta
är lyrik — det är i varje fall ganska utstuderad
och enormt mättad litteratur. Det finns
naturligtvis grovt påsmetade drag i detta ordmåleri.
Palmqvist undgår lika litet som bernt erikson
de tämligen meningslösa överdrifterna:
"armhålans sköteshärmande kyssmustasch" är ett
uttryck som måste hänföras till de mindre
kvalificerade apkonsterna. Stilbrytningar
ligger ju nära till hands vid behandlingen av
de motiv poeten behandlar, men man hajar
ändå till inför en kliché som "köttets
legender" i en dikt om uppvaknandet i
pigkammaren. — Palmqvists attityd inför den
verklighet han skildrar är den objektive
iakttagarens, den utanförståendes. Men någon gång
bekajas han av sitt eventuella revolutionära
ansvar, varvid han dock omedelbart avslöjar
sig som en ganska blaserad
intelligensaristokrat med genomskådande förakt för profanum
vulgus: "Om jag påvisar för en individ i
hopen att sådana bör störtas missförstår han
det hela och kandiderar ögonblickligen till
den störtades position." Den gamla tanken är
ganska kvickt formulerad, och hela "Den
högtidliga horisonten" är onekligen en bok utan
menlöshet.
Från Lars Palmqvist till Sigvard
Mårtensson eller Staffan Larsson är steget så långt,
att man inte tar det utan en viss tvekan.
Sigvard Mårtenssons största djärvhet — som
man inte har anledning att förringa — är att
han diktar på det gamla sätt, som en gång
ansågs gott. Han har lyckats genomföra
konststycket att använda traditionella former utan
att verka antikverad, och man bör lägga
märke till att han snarast blir en aning osäker,
när han någon gång försmår rimmets och den
fasta strofformens stöd. Det öra som
bombarderats med bruset från biograforglar eller
saxofoners gråt kan knappast tillägna sig "Kvällens
träd" utan svårigheter, men den lyhörde som
inte fordrar starka expressioner eller etsande
skärpa skall utan tvivel finna behag i dess rena
centrallyrik, dess milda landskapsvin jetter och
melankoliska meditationer. Naturintrycken har
hos Mårtensson nästan alltid ett psykologiskt
korrelat, han kan skildra vårens armod, "vårens
tysta gråt" och vemodigt begrunda det som
går förlorat, när sommaren med dess
överflöd berövar våren dess späda estetik. Ibland
räcker inte den omedelbara naturen till: det
rytande havet kan te sig som en "oändlighetens
trånga grav", och poeten önskar en annan
oavvisligare oändlighet: "cellens vida rum som
gräns och tystnad bryter". I sådana dikter
röjer han en avgjord subtilitet, som han ibland
ger uttryck åt med en egenartad bunden
åtbörd:
Molnen och vinden är tunga,
kvävande tung är min hand.
Staffan Larsson tillhör inte heller de
påträngande. Som motto för "Gallerrum" har
han valt en rad av Kierkegaard: "Evigheden
spørrer dig: Er dit Tilstand Liv eller Død?",
och denna problemställning bildar ett ledmotiv
i hans diktsamling. Hans ångest är rädslan
för förankring i grunt stillastående liv "som
långsamt ruttnar". Denna känsla tar sig dock
inte några överraskande djärva dimensioner,
143,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
