Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Dagens debatt: Världsmedborgaren. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS DEBATT
medborgarna. På det sättet når vi ett dubbelt syfte,
dels att förmå massorna att visa sin sympati för idén
om världsmedborgarskap, dels låta var och en få
deklarera sin vilja att deltaga i valen till folkens församling.
Den frivilliga mantalsskrivningen bör ta sin början
inom två månader. Var och en kommer att få ett
identitetskort, betygande innehavarens önskan att förutom
sin egen nationalitet även inneha en övernationalitet.
Världsmedborgarskapet skulle inte medföra någon
konflikt med det nationella medborgarskapet och de
nationella skyldigheterna, utan medföra nya och större
skyldigheter gentemot världsgemenskapen. Att jag
personligen har avstått från mitt amerikanska
medborgarskap som protest mot statens absoluta kontroll
över medborgarna beror på att jag kände att det
behövdes en chock för att väcka människorna till insikt
om den fara som hotar dem alla. Jag betraktar detta
som en enstaka handling, frammanad av mitt eget
samvete, och jag har aldrig vare sig bett eller rått någon
människa att göra sammalunda.
Mantalsskrivningen av tiotals millioner medborgare
i olika nationer är ett väldigt företag med stora
konsekvenser och plikter. Förberedelserna kräver tid och
eftertanke. För ögonblicket riktar jag en maning till
alla människor att under de närmaste veckorna skriva
till mig och övertala sina vänner att göra likaledes så
att vi på det sättet kan få reda på vilka som vill
mantalsskrivas som världsmedborgare och deltaga i valen
till folkens världsförsamling.
En stark och oavbruten ström av ansökningar av inte
bara några tusen men av hundra tusentals skulle göra
det möjligt för oss att genom ökad samverkan med alla
jordens folk på ett värdefullare och varaktigare sätt
genomföra denna mantalsskrivning. På frågan vilken
myndighet som skulle ha befogenhet att fullgöra denna
uppgift, svarar jag att de framstående vetenskapsmän,
författare och konstnärer, som jag ber stödja mig
moraliskt, inte är mera kvalificerade därtill än jag. Endast
en världsförsamling skulle vara kvalificerad att ge
juridisk sanktion åt detta världsmedborgarskap. Men
denna suveränitet existerar ännu inte. Den finns bland
världens massor, det vill säga hos var och en bland er,
och den väntar på att komma till uttryck. Det är just
genom denna första symboliska handling, denna
mantalsskrivning, som vi ämnar börja ge konturer åt denna
suveränitet, och det är på det sättet ni genom egen fri
vilja skall bli världsmedborgare. Jag själv och mina
kamrater här har inte varit någonting annat än en
förevändning, en tillfällig kristallisationspunkt.
Det är uppenbart att världen är färdig för en enad
organisation och att folken själva vill göra slut på den
vanvettiga anarki som splittrar nationerna.
Världsgemenskapen kommer inte att födas ur den väpnade
styrkan. Den kommer inte att växa och nå sitt mål om
den inte redan har segrat i folkets hjärta.
Var och en av oss kan hjälpa till att lägga grunden
för världsrepubliken. Den engelske historikern Arnold
Toynbee, säger oss att den gudomliga gnistan alltid
verkar inom oss och om vi är lyckliga nog att få fatt
i den, skulle inte ens stjärnorna på sin bana kunna
omintetgöra våra försök att nå målet för våra
mänskliga mödor.
Svar till en klentrogen
av Albert Camus
Några författare har jämte mig anmodats att genom
sin solidaritet skydda en man som utfört en modig och
betydelsefull handling och som därför lönats med hån
från en press som aldrig, som ni vet, låter något
tillfälle gå förbi att hedra Frankrike. Det gällde kort sagt
att försvara Davis mot byråkratin och framhålla att
han stått upp som vittne. Vi tyckte oss inte kunna vägra
att göra det. Och då är vi genast Chamberlain, Daladier
eller Marcel Déat.
Ehuru jag inte ser någon anledning för er att tala
så föraktfullt om Davis-kommitténs intellektuella, skall
jag gärna erkänna att man inte nödvändigtvis är
ofelbar därför att man är författare. Men det är ju en
truism, monsieur Mauriac. Och det händer vidare att
man kan vara författare utan att fullkomligt sakna
moraliskt mod. Jag har inte befogenhet att tala i mina
vänners namn, men jag har i alla fall aldrig hört dem
säga att den sovjetryska imperialismen skulle vara en
nödvändighet. Och vad några av dem beträffar så
erkänner de den som ett faktum, med tillägget att de
aldrig kommer att acceptera en
koncentrationslägerssocialism (som sanningen att säga är mer
koncentrationsläger än den är socialistisk). Kort sagt de
försöker inte blanda bort korten. Därför att de är i god
tro står de alltså försvarslösa inför den fråga ni ställer
till dem: Om Garry Davis lyckas propagera för sina
åsikter, eftersom det är sannolikt att han inte kommer
att kunna göra det någon annanstans än i Västerlandet,
riskerar inte detta att påskynda den ryska
imperialismens seger?
Låt mig först betrakta problemet från motsatt sida.
Antag att ni har fullkomligt rätt. Vad bör ni göra?
Jo, det ni inte gör. Ty om den ryska faran är större
i tid och rum än någon annan fara och om den
omständigheten att man hejdar sig inför kriget hotar att föra
faran ännu närmare, då måste vi stoppa allt annat och
göra allt som kan och bör göras samtidigt med att
vi erkänner att detta kan dra med sig ett krig. Vi måste
omedelbart söka vårt stöd i den enda styrka som kan
bromsa ryssarna och hejda dem, om så kräves, det vill
säga Förenta staterna vars utrikespolitik vi blir
tvungna att följa — om med eller mot vår vilja, det är
här likgiltigt. Eftersom ryssarna har satt
kommunistpartierna i avantgardeställning, blir vi tvungna att be-
6 BLM 1949 II
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
