- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
200

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Björn-Erik Höijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SVENSK DRAMATIK I DAG

att inte tala om att enbart läsningen av O’Neill
eller åhörandet i radio av en strindbergpjäs
kan fylla mitt kärl ända upp till randen. Jag
kan fascineras av blotta ordet i dramat, det
må vara antikt, indiskt eller diktat av Garcia
Lo rea; men jag stimuleras alltigenom
avbitande repliker hos Strindberg. Realism och
drömspel ger mig samma tillfredsställelse. Och
rent personligt kastas jag i mina
dramaskriverier (man må ju hålla på) mellan å ena sidan
snabbt förbiilande syner, ackompanjerade av
musik, blåst, åska, regn eller bara en stilla
susning i vinden — å andra sidan den
fast-naglade bilden av ett ödesmärkt hus med de
ödesmärkta, halvt viskande personerna däri.

Rakt på sak måste jag säga, att någon
ambition att "göra om" dramat har jag inte
(naturligtvis), och jag kan inte fatta den aspekten av
dramaskriveriet som för mig särskilt
angelägen. I stället har jag fått den förmodligen
barocka idén, att också dramat ska vara ett
sant uttryck för sin skapare: och därför må
det bli utformat efter en hel del principer eller
brist på principer, vara till ytterlighet spänt
eller, som man säger, avdramatiserat, hårt
brutalt eller lent poetiskt, innehålla en skarp,
frätande fascinerande handling eller stå stilla
som själva rymden en dag innan ovädret
bryter ut. Bara det stämmer! Just därför måste
jag nu ta min tidigare inställning till tesen
"det avdramatiserade dramat" under
omprövning: är den månne en ny martinsonsk och
därför erkännansvärd önskan att få vara i fred
med drömmar och dikt och syner och för
behovet av just min rätt att dikta som passar
mig bäst? Vem vore jag att jag krävde
åtstramade strängar för alla, därför att de
händelsevis torde passa mig själv! Om verkligen
dramat ställt till med tvångströjor för somliga,
så må de ha rätt att spränga sig fria. Frihet
för drömmarn att drömma!

Personligen har jag då två vägar att välja
på. Dels detta synen och hörseln mättande
drama, dels det nakna, obönhörliga dramat;
musik, blåst, flammande syner å ena sidan —

å den andra nakna mänskor under Guds och
medmänskors gissel; drömmar, visioner contra
torftig verklighet utan försköning. Så smått
tycker jag nog, att jag börjat finna den rätta
vägen och till och med stapplat ett stycke in
på den. Kanske en sorts pliktvandring...

Shakespeare betyder inte alls detsamma för
mig som Ibsen — Strindberg — O’Neill, jag
menar i inspirerande riktning, hans storhet är
ju fastställd av evighet. Men också de antika
tragöderna fängslar mig mera, i den lilla mån
jag läst och hört dem: de berättar, tycker jag,
otroligt mycket om mänskan, och hos dem
tror jag mig ha uppfattat inte så mycket det
där som Ibsen tog fasta på — det redan
fullbordade ödet — som detta, att det enda
verkligt värdiga föremålet för dramatisk
gestaltning är — mänskan. Den lidande, av ödet
utkorade Mänskan. Medea och Oidipus — de
av sina lidelser och ödet märkta — nånstans
åt det hållet... Men givetvis tycker jag det
är fel att som Sartre och Anouilh (och Eyvind
Johnson) hämta tillbaka de redan begravda;
jag tycker nog vi har fullvärdiga
representanter för varje lidelsetyp här i nuet, och nog
är ju själva tidpunkten för en anknytning till
tragedin rätt väl väld? Jag nämnde ordet
tragedi — bäst låta det stå.

(Ungefär detta har väl O’Neill åsyftat i
"Klaga månde Elektra" — och nog blev det
rätt för hans del.)

I radio har jag lyssnat bl. a. på Garcia Lorca
och Theotokas. Med skilda medel behandlar
väl också de två just den av ödet märkta
mänskan; men vad som särskilt talar till mig
genom dem det är, att i dramat måste, som
väl i all mänskoskildring, intellektet ställas på
plats. Den föraktade känslan, låt oss få den
tillbaka. Endast med dess hjälp kan dramat
behandla det som det borde behandla:
mänskan, hennes känslor och lidelser, hennes
primitivitet inför ödet, hennes roll som lekboll åt
makterna utanför henne, hennes heroiska
ansatser att få skeendet på balans, mänskan
själv.

För närvarande tror jag, att detta endast

200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free