Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bertil Malmberg: Tankar vid en antologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
Warburgs urval, saknas naturligtvis det felet.
Vilket helt annat historiskt majestät har inte
Selanders samling erhållit genom att begynna
i det halvdunkel där anonyma flöjter intonera
1600-talets festspel, men framför allt genom
det rum som kommit detta 1600-tal till del!
När man läser stormaktstidens skalder, kan det
hända, att man fångas av en tanke, som kanske
är fåvitsk, ja, som säkert är det, men som ändå
anmäler sig med en envishet som nästan
generar: hur skulle det ha gått med vår litteratur
om 1600-talets rustika balett inte hade
avbrutits av upplysningens och rokokons
elegantare fransyska turer? För all del, man kan säga
att det flutit underjordiska ådror genom vår
diktning som kunna tänkas runna ur
stormaktstidens källa, ur de genuinaste djupen av
en nationell egenart. Men av de stora svenska
författarna är det likväl inte många som
komma oss att tänka på Stiernhielms och
Lucidors tidevarv. Wallin är kanske en av dem,
det finns något av 1600-tal bakom den putsade
akademisk-episkopala fasaden, och Selander
borde medtagit några prov på hans
backa-naliska sällskapsvisor och rimlek. Strindberg
var i mycket en reformationens man, men då
närmast den tidiga reformationens, och han
kan ju likaväl kallas en medeltidsmänniska,
han var så mycket; den språkliga urkraften
hos 1600-talets störste hade han onekligen.
Men hur förhåller det sig med Karlfeldt? Ja,
där ligger nog 1600-talsstilen tydlig och
uppenbar i åtbörder och tal, men det var lek, en
pastischörs suveräna trollkonster, en
bibliotekaries oöverträffliga illusionism. Denna
illusionism var så perfekt att den blev till
livsillusion. Därmed är ingen dom uttalad. Ty
också en maskerad kan avslöja väsendet, och
även Karlfeldts utklädsel avslöjar en
personlighet, visserligen ingen man från stormaktstiden,
men en modern nerv- och studiemänniska, en
drömmande elegiker från 1800-talets slut, från
1900-talets början. Stormaktstidens anda,
åtminstone dess burleskare sida, dröjde nog
längre i det svenska livet än i den svenska
litteraturen, och i så måtto finns den med i
Bellmans miljöskildringar; däremot finns den
knappast i hans skaldetyp, i varje fall inte
annorlunda än som en sen och vikande
antydan. Men om det överväldigande
civilisa-toriska franska inflytandet inte hade sopat
undan det gamla med sådan grundlighet som
det verkligen skedde, vad hade då inträffat?
Skulle en ursprungligare, mindre europeisk och
mer regionalt egendomlig diktning ha
uppstått, kanske i vissa stycken erinrande om den
norska? Frågan är, som jag redan sagt, fåvitsk,
ingen kan besvara den, ty man kan näppeligen
konstruera för inbillningen en möjlig
utvecklingsgång genom att tänka bort det faktiska
skeendet.
I varje fall har man anledning att vara
Selander tacksam för det kloka urvalet av
1600-talsdikter — dock med en reservation.
Den gäller utelämnandet av "Bröllops-Beswärs
Ihugkommelse". Jag påstår inte att den dikten
kan jämställas med "Hercules". Den har lösa
partier av mekanisk uppräkning, men för
övrigt? Vilket strålande mästerverk! Vilken
humor! Vilken enastående naturalism! Den
som kunde fatta, att detta stycke behandlats
genom tiderna, om inte med ringaktning, så
likväl med nedlåtenhet, och att detta delvis
synes vara fallet ännu, eftersom Selander inte
erkänner dess omistlighet i den kombination av
florilegium och bestiarium som är en svensk
versantologi!
Vad jag nyss antydde, ehuru endast i
frågeform, om utvecklingen av vår litteratur i det
tänkta fallet att traditionen från
stormaktstiden förblivit väsentligen orubbad, betyder
intet nedsättande omdöme om 1700-talsdikten,
sådan den faktiskt gestaltade sig. När jag
vänder bladen i denna antologi, som särskilt vad
de gustavianska poeterna angår vittnar om en
otadlig säkerhet i omdömet och låter oss känna
utgivarens affinitet med dessa diktare, får jag
min beundran för deras tidevarv ökad och
aktualiserad. Det var verkligen en strålande
epok, också för lyriken, och vad Tegnér säger
i akademisången om detta skedes skalder (inte
bara om Bellman), det står helt säkert närmare
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
