- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
230

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

lare — även i de minsta roller — gestaltar
sina figurer på ett sätt som är både medvetet
avslöjande och konstnärligt välbalanserat. Att
framhäva någon särskilt i den jämna och
förnämliga ensemblen vore nästan en orättvisa.

En typisk "gruppfilm" är också SOS — vi
störtar, vars handling till största delen
utspelas i ett nödlandat passagerarplan utan
kontakt med yttervärlden. Filmen bygger på en
verklig händelse, då ett amerikanskt
Dakota-plan i november 1946 måste gå ned på en
alp-glaciär, men spänningsmomentet är inte heller
här det väsentliga, även om filmen är
spännande nog. Tyngdpunkten ligger på det
mänskliga avslöjandet. Visst kan det sägas att
filmens skapare gjort det lätt för sig genom att
tillgripa en så till ytterlighet isolerad miljö,
men det förringar inte filmens värde. Liksom
Hitchcock i "Livbåt" och Clément i "De
fördömdas skepp" har regissören, trots att regin
väl närmast kan kallas traditionell i detta ords
positiva betydelse, lyckats utvinna mycket av
dramatiskt liv ur de isolerade människornas
nötning mot varann, ur dödsnärheten och
pendlandet mellan fruktan och hopp. Som
masker lyfts deras konventionella attityder
bort, och under den polerade ytan blottas
deras verkliga, inte alla gånger så tilltalande
jag. Det är som helhet en rad skarpa profiler,
trots vissa anstrykningar av melodramatik och
sentimentalitet intressanta.

"This is the end of something", lyder en av
filmens repliker, och den kunde sättas som
motto för filmen. Det värdefulla här liksom
i "Drama i East End" är att vad som händer
för de flesta dock inte är "the end of
any-thing". Visserligen innebär intrigens
utveckling döden för mannen i järnlungan och hans
sköterska och för operasångaren förlusten av
hans röst, t. o. m. i onödan, men det så ofta
missbrukade motivet "att offra sig för andra"
har turnerats på ett skickligt sätt utan att man
förlorat kontakten med den engelska filmens
vanliga sinne för realiteter, en viss torr och
sträv humor, balans i människoskildringen och
avvägning mellan scenernas valör. Filmens
skådespelarprestationer är genomgående
utmärkta med krafter som Phyllis Calvert,
Margot Grahame, Guy Rolfe och den magnifike
Francis L. Sullivan i främsta ledet och Jack
Cox’ foto ansluter i sin självklara realism väl
till det halvdokumentära stoffet.

Obetydligare som film, även om den är
välgjord och inte saknar talangfullhet i
bildutformningen, är Svindlerskan. Den har dock

ett sätt att närma sig sitt originella ämne, som
rätt tydligt avslöjar filmens engelska ursprung,
trots att sentimentaliteten, j a, t. o. m.
banaliteten, ofta är farligt nära att få överhanden.
Räddningen kommer i sista stund tack vare en
nypa sund humor eller en glimt av ironi och
satir. Ursula Jeans ger en psykologiskt
övertygande tolkning av modern, svindlerskan,
som slutligen, genomskådad och övergiven av
döttrarna, vilka hon genom sin uppfostran
tillfogat allvarliga miljöskador, måste se
sanningen i vitögat och ta konsekvenserna av sitt
liv. Kring detta dominerande porträtt, vilket
den begåvade skådespelerskan skänker en
mängd fina nyanser, grupperar sig i första
hand en rad ytterligare kvinnoprofiler, mindre
i formatet men lika övertygande. Regissören
Jack Lee — mig veterligt ny för svensk publik —
visar i varje fall att han är en god
personinstruktör.

Det måtte vara framgången med "Frieda"
för ett par år sedan som lockat engelsmännen
att utnyttja Mai Zetterling i en liknande roll.
Succéer tål dock inte att upprepas, det bevisar
ännu en gång Hildegard. Mai Zetterling
spelar mjukt, glimtvis inspirerat, och sekunderas
av goda krafter som Guy Rolfe och Robert
Beatty, men man saknar den övertygande
äktheten, och inte ens miljöskildringen — från
de tyska lägren — har den annars för engelsk
film karakteristiska fylligheten och atmosfären.
Filmen som helhet är en besvikelse.

Hugo Wortzelius

Arsenik och gamla spetsar (Arsenic and
Old Lace). Manus: Julius J. och Philip G.

Epstein (efter Joseph Kesselrings pjäs).

Regi: Frank Capra. Warner Bros.

"Arsenik och gamla spetsar", som
inspelades 1943, har tidigare varit censurförbjuden
i Sverige. Såvida filmen nu inte är kraftigt
beskuren, vilket knappast är troligt, är det
inte lätt att inse varför man ingrep. Kvar finns
i alla fall en oemotståndligt roande crazysaga,
så full av befängdheter att man får dra fram
Capras klassiska filmer för att finna en
motsvarighet. "Det borde vara förbud på filmer
som skrämmer upp folk", säger en av de blida
gamla damerna vid ett tillfälle, men "Arsenik
och gamla spetsar" skrämmer ingen. Inte ens
när Frankensteinsmonsterliknande brorsonen
Jonathan (Raymond Massey) dyker upp i
handlingen åtföljd av Peter Lorre som doktor
Einstein! Deras uppträdande skärper bara
styckets karaktär av spirituell parodi. Sättet

230

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free