- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
272

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Örjan Lindberger: Hjärtat och nycklarna. Några synpunkter på Elin Wägners författarskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Näst efter fru Lenngren är Elin Wägner den
kvickaste, den mest maliciöst skarpögda
kvinnan i vår litteratur.

Till fru Nordenflychts författarskap stod
Elin Wägner knappast i något närmare
förhållande. Detta hindrar inte, att
beröringspunkter finns, flera än man i förstone är böjd
att tro. Båda var rätt mycket av mystiker.

Slutligen Birgitta. När Elin Wägner skrev
"Väckarklocka" uppfattade hon i anslutning
till Emilia Fogelklou Birgitta som en av
moderålderns utlöpare. Birgitta levde i en tid,
då det alltjämt fanns män som trodde att en
kvinnas röst var av Gud. Det låter kanske lite
djärvt — men när Elin Wägner vid vissa
tillfällen i sitt senare liv höjde sin röst — t. ex.
just i "Väckarklocka" — var detta resultatet
av hennes förbindelse med Gud. Jag kan efter
moget övervägande inte komma till annat än
att hon måste ha upplevt det så. Ser man bort
från de tidsbetingade yttre formerna är Elin
Wägners straffdomar över vår tid lika stränga
som Birgittas över sin. Man uttalar sig inte
på det sättet utan bemyndigande.

Som man ser går det att göra rimliga
jämförelser med alla de föregående stora namnen.
Därmed är i och för sig ingenting sagt om
det konstnärliga värdet av Elin Wägners verk.
Tydligt är bara, att det sätt på vilket
traditionstrådarna löper samman hos henne
kommer att göra henne historiskt intressant.

Men det konstnärliga. Det har inte saknats
kritiska antydningar därvidlag. Ur de flesta
nekrologerna kunde man läsa ut, att
"Åsa-Hanna" finge räknas som Elin Wägners biljett
till odödligheten. Alltså en bok av trettio. Det
kunde ligga nära till hands att dra parallellen
med Fredrika Bremer också på detta område.
Man kan säga, att intresset för aktualiteter,
idédebatten, tendensen dominerade så hos
Fredrika Bremer, att ingen av hennes romaner blev
ett fullödigt konstverk. I själva verket menar
man väl något liknande om Elin Wägner, när
man framhäver "Åsa-Hanna" så starkt.

Det går emellertid inte att dra parallellen
med Fredrika Bremer längre än till en viss
gräns. Det är otvivelaktigt, att Elin Wägner
lika litet som Fredrika Bremer i första hand
tänkte på ett estetiskt syfte med sitt
författarskap. Sannolikt räknade Elin Wägner
vitterheten till mankönets nipper. Samtidigt hade
hon uppenbarligen en finare estetisk
sensibilitet än Fredrika Bremer. Man kan hänvisa till
boken om Selma Lagerlöf eller till de talrika
glimtar i Elin Wägners verk som visar att
hennes förtrogenhet med åtminstone engelsk
lyrik gick utöver det vanliga.

Böckerna från krisperioderna i Fredrika
Bremers liv hör till hennes minst lyckade.
Med Elin Wägner är det tvärtom. Hade hon
inte hämmats i sin aktivitet, hade hon kanske
aldrig skapat några riktigt betydande
romaner; det förefaller nämligen som om
grundupplevelsen hos henne skulle ha varit av den
art som egentligen aldrig kan omsättas i ord,
men väl i handling. "Åsa-Hanna" kom till
vid en tidpunkt under första världskriget, då
kvinnorörelsens fredssträvanden föreföll att ha
gått i baklås. När andra världskriget kastar
sin skugga framför sig, skriver Elin Wägner
de båda sammanhängande och tillsammans
mycket vägande romanerna "Genomskådad"
och "Hemlighetsfull". Med en personlig
krisperiod i början av 1920-talet sammanhänger
tydligen "Den namnlösa" (1922) och
"Silverforsen" (1924).

De nu nämnda verken intar hedersrummet
i Elin Wägners skönlitterära produktion. Med
dem finns det anledning att sysselsätta sig
utförligare. Om de övriga kan man fatta sig
mera kort.

Med en grov indelning kan man skilja
mellan en grupp reportagemässiga skildringar och
en grupp idédebatterande romaner. (Gränsen
är naturligtvis flytande.)

Till det reportageartade hör de romaner,
som Elin Wägner slog igenom med:
"Norrtullsligan" och "Pennskaftet". De är alltjämt
roliga att läsa, framför allt på grund av sin
kvickhet. Elin Wägner besatt kvickhet i ordets
ursprungliga betydelse: snabbhet i tanke och
uppfattning. I dessa tidiga verk är den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free