Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA EFTERKRIGSPERSPEKTIV
uppriktigt menad eller betecknat en taktisk
anpassning till kärva realiteter. På bred bas
grundades Samfundet Finland—Sovjetunionen,
främst i syfte att utveckla de kulturella
relationerna öster ut. I den nystartade litterära
tidskriften 40-luku (40-tal), där den yttersta
vänstern hade ledningen, anträffades bland
medarbetarna även Aarö Hellaakoski, Lauri
Viljanen, Pentti Haanpää, Iris Uurto, Olavi
Paavolainen och Helvi Hämäläinen, senare
dessutom finlandssvenskarna Elmer Diktonius
och Hagar Olsson. Försöken att inom
kulturlivet skapa kontakter över partigränserna och
tillmötesgå vänsterns anbud om samarbete
mellan alla "progressiva" krafter gav svagt eko
även inom författarföreningen, där den
radikala diktargruppen Kiila (Kilen), arvtagaren
till 20-talets Tulenkantajat (Fackelbärarna),
fick en plats i styrelsen.
Men snart nog vände vinden. Den skärpta
kommunistiska agitationen framkallade en
växande reaktion inom det mäktiga
konservativa blocket, underblåst av lättnaden över att
vapenstilleståndsavtalet inte hade de vittgående
konsekvenser man befarat. Den isolerade
liberala opinionen kom i en mellanställning som
med åren blivit alltmera besvärande. Redan
1945 vände sig Aarö Hellaakoski i 40-luku mot
uttalanden av Raoul Palmgren och Erkki Vala,
vilka enligt hans mening hade provokatorisk
karaktär. Lauri Viljanen släppte småningom
kontakten med sällskapet, gav ut ett
uppmärksammat arbete om Runeberg och förbereder
som bäst en universitetskarriär i Åbo, där han
är designerad att övertaga en lärostol i
litteratur efter Koskenniemi — en flykt undan den
verklighet där motsättningarna mellan vänster
och höger alltmera skärpts. I Suomalainen
Suomi ledde Väinö Kalamies och Yrjö
Kivinnes — en kvick och sarkastisk kåsör vars
dekokter är smaksatta med några droppar
Anatole France — de allt våldsammare angreppen
mot kommunisterna. Vänsterns kulturprogram,
där den skarpa kritiken av de dominerande
tendenserna i självständighetstidens kulturliv
gick hand i hand med kraven på en
omorien-tering i demokratisk anda, möttes med
indignerade protester och hänvisningar till hur
landets materiella och kulturella villkor under
de senaste decennierna ständigt förbättrats.
Men man låtsade inte om skönhetsfläckarna
i den vackra tavlan: efterverkningarna av 1918,
Lappo-rörelsen och undantagslagstiftningen,
den tyska orienteringen och de växande
antidemokratiska stämningarna, äktfinskheten och
de fj ärrkarelska aspirationerna, hela den anda
av envist självupptagen nationalism som
dominerade studentvärlden och universitetskretsarna
och gav den bildade finska klassen —
ämbetsmän, lärare, officerare och intellektuella — en
betydande del av dess ideella utrustning.
Lika kraftlös som den på liberal idégrund
vilande centerpolitiken varit i Finland, lika
kringskuren och undanskymd har den liberala
opinionen varit inom det finska kulturlivet. En
som representerar den är Matti Kurjensaari,
vars uppgörelse med den tidsperiod gom
sträcker sig från inbördeskriget till det andra
världskriget, "Taistelu huomispäivästä"
(Kampen om morgondagen), senaste höst gav ett
nytt och personligt präglat bidrag till idé- och
kulturdebatten. Bokens utgångspunkt är
författarens barndomsupplevelser under den heta,
sargade sommaren 1918. Mot denna bakgrund
tecknas gestalten av K. J. Ståhlberg,
republikens förste president, som i sin person
symboliserade den oromantiska och vardagsklädda
demokratin, lagtroheten och
utjämningssträvandena, uppbäraren både av 1800-talets
liberala traditioner och de konstitutionella
principer, som utgjorde ryggstödet i det passiva
motståndet under ofärdsåren, men som hotade
att splittras och förskingras under de
brytningar som inledde det självständiga Finlands
tillvaro. Den djupgående samhällskris som
hade kulminerat i inbördeskriget delade upp
nationen i två läger, samtidigt som samhällets
struktur och idealbildning bestämdes av de
deviser under vilka den vita sidan genomfört
kampen. Den nationella frihetens bevarande
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
