- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
352

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Federico García Lorca: Harlems kung. Dikt i tolkning av Artur Lundkvist - Marianne Alopæus: Gammalt tema. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARIANNE ALOPÆUS

Då, negrer, då, då

ska ni kyssa cykelhjulen med frenesi

och placera mikroskop i ekorrburarna

och slutligen dansa vilt bland de taggiga blommorna

och mörda er Moses, som vilar till hälften i himlens vass.

Ack, Harlem, maskerade Harlem!

Ack, Harlem, hotat av en skara dräkter utan huvud!

Ditt sorl når mig,

ditt sorl når mig över trädstammar och hissar,
över grå metallplattor

där dina bilar flyter fram höljda i tänder,
över de döda hästarna och de obetydliga brotten,
över din store förtvivlade kung
vars skägg når ner till havet.

MARIANNE ALOPÆUS

GAMMALT TEMA

De kom genom skogen. Han gick bakom
henne, och under armen bar han en filt
från bilen. De hade parkerat den nere vid
landsvägen.

Det var åska i luften, skogen höll andan
med orörliga blad och tigande fåglar. Jag
brukar komma hit ibland och se på fåglar,
hade han sagt. Det skulle hon minnas.
Förresten, det var inte troligt att hon glömde
något han sagt.

— Jag vet ingenting om fåglar, sade hon
och tänkte på en lärd artikel av honom hon
sett en gång i en zoologisk publikation.

— Men du vet om mänskor, sade han, du
kunde lära mig mycket om mänskor.

De bredde ut filten bland ormbunkar och
blåbärsris.

— Det är mitt enda par snygga strumpor,
sade hon, de kommer att bli fulla av blodiga
mygglik.

Hon knäppte upp strumpebanden och drog
försiktigt strumporna av sig. Så rullade hon
ihop dem och stack dem i hans ficka. Hennes
fötter var smala med långa raka tår. Hon
önskade att han skulle gripa tag om hennes

vrist, sluta sin hand kring den i ett grepp
av ägande, men han rörde henne inte. I bilen
hade han ibland lagt sin hand på hennes ben,
den brände henne genom tyget. Du, sade han
utan att se på henne, du...

— Man ska köra med båda händerna, sade
hon, det är inte önskvärt att de hittar oss döda
— tillsammans. Men hon tog hans hand och
lade den mot sin kind.

Hon drog en flik av filten över sina bara
ben. Bortom skogen, i en annan värld, låg
staden. Jag ska inte fråga honom när vi måste
fara, tänkte hon, jag vet ju ändå att snart,
om en timme kanske ska staden rusa emot oss,
kasta sig över oss med dammgråa gator och
hus, med sitt myller av mänskor så
väsens-främmande som om de hörde till en annan
planet. Då hon förstått att han var ensam
hade hon tänkt: en kväll och en natt och en
halv dag — det kan inte bli så, livet är snålt,
det är orimligt att vänta att det plötsligt ska
visa sig generöst.

— Jag ville stanna tiden, sade hon. Jag är
så rädd för den ensamhet som kommer att
jag inte är riktigt närvarande just nu.

352

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free