- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
362

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ulf Wittrock: Strindbergs och Heidenstams sista möte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ULF WITTROCK

så fängslat honom i Gropen på Grand Hotel
att Ni, om Ni icke vill försaka hans
angenäma sällskap måste hålla till godo med mitt
äfven; hvarför Ni endast har att välja att
stiga i droskan som väntar utanför Er port.
Er August Strindberg."

Jag följde med och vi 3 tillbragte aftonen
dels i Gropen, dels på Hamburgerbörs —
sedan Strindberg ledsnat vid de ljusa
väggarne i Gropen — och slutligen, då jag gick
kl. 11, lära de fortsatt mot morgonsidan! Det
hade på f. m. varit våldsam renässansdebatt:
Strindberg och Geyerstam hade först skält ned
Heidenstam, denne dem; scenen slutat med
Nennis tårar och G. af G:s affärd; så
oförsonlighets tablå mellan St. och Hei.; så
gemensam middag och fredspipa (= flera
tjog cigaretter) så gemensamt renässansskall
på Gustaf Geyerstam (som var borta) så bud
efter mig, som af St. tiggdes att börja gräla
på Hei. igen för hans bråk — men af Hei.
däremot togs till vittne att St. n u var helt
på hans — Hei:s — sida, och förbannade
"skomakarrealismen"; så diskussion om
renässans, litteratur och realism och idealism i
oändlighet och slutligen hade Sverges "störste"
diktare och Sverges "längste" (som Hei.
kallar sig, med hemligt hopp att båda epiteten
framdeles skola bli hans!) lyckats matta mig,
så jag fick näsblod, men medan jag låg på
soffan demonstrerade de renässans på golfvet
framför mig!

Emellertid voro de, båda, mycket sunda och
mycket moderata. Fantasi, poesi, stora ämnen
skulle komma till heders igen, men vid
behandlingen skulle den natursanning, den
detalj iakttagelse, som realismen lärt dem,
komma till användning. Ingen skola, inga
dogmer inga band: individuel frihet för alla
temperament, blott icke koketteri med sorg
och gråhet och prosaiskhet. Det subjektiva
kontra det objektiva i framställningen skulle
komma till heders. — Deras enda differens
var att St. menade att detta gjorde sig själft,
man behöfde ej polemisera; G. af G. t. ex.
var "redan inne på Nietsche".

Att vara inne på Nietsche det är nu lösen:
då är man på rätt väg — "i 5 år" sade
Strindberg. Men inga dogmer! "Om 5 år kan man
ha förnekat de sanningarne och behöfva deras
motsida." Båda voro arga på Kong Midas;
ansågo den sakna värklig genialitet; i
sedlighetssaken vara t. o. m. öfverdrifnare än
Björnson (se Annas svagsinne) samt en skamlig
nidskrift mot Björnson, hvars teorier man
gärna kunde reagera mot, men icke nedsätta
hans väldiga personlighet och dikteriska
betydelse. Båda funderade på att skrifva mot
Kong Midas, göra motdemonstrationer o. s. v.
Så kalfatrade de Zolas ensidigheter och
upphöjde hans geni, särskilt V Abbé M ouret och
1’CEvre; så förklarade Strindberg att Hei. var
reaktionär, som kommit tillbaka till
"fosterlandet" — "Gud och kungen" skulle nog följa
efter, så 3enigheten blef färdig; så förbannade
Hei. sig på att när hans stora renässansbok
(=Hans Alienus) var färdig skulle de väl
få se om han var Wirsenare; så svor St. på
att hans (Strindbergs) renässansbok skulle
bli än styfvare; så reducerade Strindberg alla
svenska författare till stympare — Hei. hade
t. ex. varit "bara en likmask på Strindbergs
som död ansedda diktarpersonlighet" (!) och
så hädade han Gud, Kristus och allt annat,
så taken kunde ramlat; så förhärligade han
äktenskapet (!) och påstod att han hela tiden
hade bekämpat Bohèmen och spått den att
de skulle hamna i äktenskapet eller bli
syfili-tiskt sjuka — "och så har det gått", menade
St. med dem alla; "äktenskapet är åtminstone
det enda möjliga för lyckan eller åtminstone
för helsan."

Och så blef han lyrisk och talade om våren
på landet — och sade något, som var alldeles
likt det yttrande Almqvists son fält om sin
far: "Jag vet ej", sade St. "då min fantasi
om våren på landet kommer i rörelse, hvad
jag upplefver eller fantiserar; jag tar miste
på verkligheter och drömmar."

Jag har inte på långa, långa tider haft en
så rolig afton som denna, ty det bokstafligen
strömmade af individuella och genialiska med-

362

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free