- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
394

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

gången. En inre, emotionell och intellektuell,
dramatik har helt och hållet fått ersätta den
yttre.

Och resultatet — ja, antingen grips man ju
eller inte. I senare fallet finns föga att tillägga,
om inte en erinran att inget konstverk talar
till alla, och det mindre ju ovanligare dess
medel är. Allt grandiost vilar med ena foten
på pekoralet, det är dess betingelse och
ofrånkomliga risk. Men den som greps och rördes
av verkets trollmakt, mer för varje åskådande,
och jag bekänner gärna att så var det för mig,
för honom återstår bara att söka analysera
upplevelsen och vad den berodde på. Till en
del på den estetiska, man kunde gott säga
asketiska, njutningen i att se med hur enkla
medel ett geni kan reda sig och förbli geni.
Samma enkelhetsupplevelse, som betingar
verkan av Pär Lagerkvists sublimaste lyrik.
Sceneri och intriger, till och med versen borta,
dramat återfört på en mer än urgrekisk
ele-mentaritet. Men fastän naket, konungsligt —
detta möjliggjort i sista hand förstås genom
diktarens våldsamma engagemang i sina
frågor, all diktnings centrala hemlighet. Mindre
på frågornas nyhet eller nybelysning. Att
människor har gjort varandra ont och borde sluta
med det, det har vi ju hört förr och vet så
väl. Underligt att det kan verka som en
uppenbarelse bara för att en annan åter har
genomlidit det med full styrka och kan behärska
några elementära uttrycksmedel. Men så sker
det alltså.

Dock, när vi säger att tankarna i dramat
är mer banala än deras utformning och
genom-levdhet, så är inte heller det så utan
reservationer sant. Ty var har vi egentligen förut mött
en så radikal humanism, en så gränslös
bekännelse till människan? Jo, i "Det eviga
leendet", denna underbara bok, en av
nittonhundratalets fem sex största. Däremot
knappast i Bibeln eller kristendomen. Där är
människans skröpliga väsen betraktat som
acciden-tellt. När mördaren sitter salig och förlåten
på sitt moln så är det för han har lagt av
sin mordlystnad och ergo strängt taget är en
annan. Men hos Pär Lagerkvist har Falstaff
alltjämt sin buk och Judas Iskariot sitt rep,
de är kvar i sin identitet, sin
existensbestämdhet (för att tala modernt) och har dock fått
del av den universella medkänslan. —
Knappast heller inom den gängse
profanhumanismen, sådan den möter oss i demokratisk
journalistik och akademital. Där hålls det
mänskliga strävandets mål för så övermåttan av-

görande. Om martyrerna är heliga, så är det
för de dött för en god sak. Men hos Lagerkvist
är det för de dött för något som de trodde
på, eller (vilket i grunden är detsamma) bara
för de inte kunde annat. Om människans
storhet tvekar han inget ögonblick, men
beträffande hennes trosartiklar är han utpräglat
agnostisk, ja, skeptisk. Eller är det möjligt
höra Giordano Brunos gripande bekännelse
på bålet till vetenskapens värde, utan att
minnas atombomben och the "Brave New World"?
Jeanne d’Arcs till rösterna och Frankrikes
framtid, utan att göra en reflexion, som man
kanske gjorde redan under "Johanna från
Lothringen", om vad det skulle betytt ifall de
båda största västeuropeiska kulturstaterna
redan på 1400-talet ostörda av henne fått
sammansmälta till ett enda rike? Gud gör så gott
han kan, det är inte hans fel om inte allt går
bättre. Frågan är om du och jag gör
detsamma, och med alla våra misstag kan det
gott hända. Ur insikten om den mänskliga
vilsenheten växer ömheten, ja, vördnaden
inför människan, Detta är Pär Lagerkvists credo
quia absurdum, hans radikala humanism, och
jag skulle tro att den är en praktiskt säkrare
grund för godhet i samlevnaden än den
vanliga idealhumanismen. Den senare tar så lätt
till arkebuseringar i de humana idealens namn.
Pär Lagerkvists Paolo och Francesca slängs
inte längre mot klippor av lidelsevinden, som
hos Dante, de vandrar genom stjärneportar
och utmed mörka floder och strör blomblad.
På något sätt känns det betecknande och
symboliskt.

Ett bland författarens mindre verk; men det
drar upp hela fallet Lagerkvist till diskussion.
Avklarnad som hans livssyn är, så spelar den
i ovanlig grad över mörk klangbotten, och det
är ju det som räddar avklarningen från
idyllens faddhet. Tillvarons ångest har han
upplevt lika starkt som Kafka och givit minst lika
drastiska och personliga uttryck, men han har
ur ångesten svingat sig upp på högre platå
och nått en syntes, ett slags svar. Skulle det
göra honom mindre? Är det ett sjukt släktes
vilja att förbli i sjukdomen, eller bara
tillfälligheters spel, som gjort att Franz Kafka
blivit panachen för tjugotalet, medan Pär
Lagerkvist internationellt sett förblivit ett
okänt namn? Jag tror verkligen att det i stor
utsträckning är en beklaglig tillfällighet,
nämligen den att Lagerkvist skrivit på ett litet
språk och aldrig råkat finna den Brandes som
öppnat världens ögon för honom. Ytterst faller

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free