Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vilket han tagit sig ut. Även den friheten var
alltså bara en dröm och en illusion.
Folke Fridells roman handlar om försök
att vinna frihet på ett annat, mer begränsat
plan, genom att förbättra samhället — göra
Sisyfos’ våning inventiösare kan man kanske
säga. En gammal pionjär i den kooperativa
rörelsen ser tillbaka på sina kampår, på hur
socknens folk fått drägligare
levnadsförhållanden genom att de idéer han kämpat för i sin
ungdom krönts med framgång. Så långt kunde
berättelsen vara en roman i den sociala
realismens anda, av det enkelt rätlinjiga slag som
på sina håll får statspris om den till alla delar
stämmer med rådande officiella uppfattningar.
Men Fridell har gett sin berättelse större djup,
efter vår uppfattning, genom att låta den sluta
i tvivel och oro. Den gamle pensionären på
det välskötta ålderdomshemmet grips av
tvekan när han ser på de nya, fina husen och
affärerna: Var det så här det var tänkt? Har
tonen från hans ungdom tystnat? "Inte
tystnat alldeles kanske, men förlorat sin rena
klangfärg och kommit upp i falska höjdlägen."
Entusiasmen och kamratskapet är borta ur
rörelsen, jäkt och maskinbuller har kommit i
stället för den frihet man drömde om. Det
gäller bara att försöka på nytt. "Om också
den egna kraften inte är ren och obefläckad,
måste vi försöka frihetens väg, därför att det
inte finns någon annan." Uppmärksamma
iakttagare av det litterära skeendet har kanhända
observerat att katten Sisyfos slutligen en dag
försvann ur våningen och sedan aldrig visade
sig mer, antingen han nu miste livet i ett
utbrytningsförsök eller — vilket är den
subtilare lösningen — själv valde ungefär samma
väg som Gert Miller och gjorde slut på sitt
dilemma. Detta är den mest konsekventa
utvägen, men för flertalet av oss ligger det
kanske närmre till hands att åtminstone en tid
experimentera efter Fridells recept.
Olle Svensson och Folke Fridell är varandra
rätt olika som författare, men har det
gemensamt att de envist och med stort allvar strävar
kring sina egna motivkretsar, med en viss
kantig likgiltighet för formella problem. Båda
de här behandlade böckerna inger respekt
genom det djupa engagemanget i ämnet, men
annars får man nog säga att de två
frihetstraktaterna blivit i hög grad schematiska,
vilket kanske var meningen, men ändock gör dem
bristfälliga som skönlitteratur.
Åke Runnquist
EN KVICK OCH ALLVARLIG
FÖRFATTARE
Lars Gyllensten: Moderna myter. Dialektisk
fantastik. Bonniers 1949. 8: 75.
Den stora litteraturen, alltså t. ex. Swift,
H. C. Andersen, Kafka, har ju bland annat
den egenheten att den kan läsas på två sätt,
dels som underbara äventyr, dels som
symboliska fiktioner som förpliktar den
anspråksfulle läsaren att se klarare eller åtminstone
djupare, det vill säga att leva annorlunda. Lars
Gyllensten som är en mycket begåvad
författare, till och med en även för svenska
förhållanden ovanligt begåvad författare, antyder
i en utredande not som inte tillhör det allra
bästa i hans bok "Moderna myter", att man
kan läsa alla dessa aforismer, tankepoemer,
grotesker, sagor och fantasmagorier som han
med så obetänksam slösaktighet samlat i en
enda volym, "dels naivt som kolorerade serier",
"dels med vetskapen att allt som hävdas är
artefakt" och hävdat med ironi. Med denna
antydan påpekar han något under alla
omständigheter iögonfallande: hans bok är
genomlyst av ironi, hans ironi är kan man
säga lysande. Man kan förstå hans rädsla för
att bli tagen på allvar på fel sätt, men man
har svårare att förstå hans fruktan för att
hans stillaborationer med parodier och
spexig-heter skall kunna uppfattas som pekoral. Han
är en mycket allvarlig författare men hans
allvar är inte av den solida och lufttomma art
som kännetecknar en pekoralist.
Det finns, menar Gyllensten, ingenting så
svårt som att mena allvar. En person som
menar allvar är alltid sårbar. Hur skall man
då undvika ett så stort dilemma: man vill gärna
bli osårbar, men man vill i alla fall gärna
mena allvar. Man kan finna ett slags svar på
denna fråga på åtskilliga ställen i Gyllenstens
bok. I Hieronymus Bosch har han med rätt
eller orätt funnit ett beteendemönster, "en
clown, som lever i en serie inkarnationer, och
som gör sina inkarnationer till grotesker,
därför att han betraktar dem var för sig som
overkligheter. En ironiker som alltid
reserverar sig, och som är levande först i hela serien
av sina reservationer. En som menar allvar
och gör sig osårbar". "Moderna myter" är en
sådan serie av groteska inkarnationer.
I den största inkarnationshistorien
"Kvinnotornet" blir frågan ytterligare men mera
indirekt belyst. Kvinnan T. är den inkarnerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
