- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
434

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Eyvind Johnson: Pierre Barrot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

eyvind johnson

igen. Någonstans ur husets djup kom
betjänten Balthasars råa flin.

Dagen efter satt han i täckvagnen bredvid
en glad, pratsam, ja uppspelt domare som hade
haft ärende i Tours och som var hans far.
Värdinnan hade ingenting berättat.

Paris skrämde honom och gav honom hat.

De bodde på ett bra ställe som hette
"Järnkorset" vid Rue Saint-Martin. Redan första
morgonen överlämnades Pierre Barrot i
betjänten Balthasars skydd. Fadern hade mycket
affärer för egen och andras räkning: han
skulle tala med jurister vid Parlamentet,
besöka köpmannaprefekten och några personer
vid Louvren och hade hyrt ridhäst och ett
par lakejer hade värdshusvärden skaffat
honom. Han var nöjd och glad.

— Titta dig nu kring ordentligt, sade han
när han red bort.

Balthasar, som var född i Paris men inte
varit där på ett tag satte genast igång.

— Nu ska vi ta en kik på Pont-Neuf,
monsieur Pierre, sade han.

— Jag vill se Nötre-Dame de Paris, sade
Pierre så bestämt han förmådde.

— Jaja, det är raka vägen dit.

De gick sakta den långa gatan ner mot
Seinen. Trängseln, lukten, skriken, rörligheten
skrämde och lockade; det stötte honom bort,
det drog.

— Det här är själva livet, det! sade
Balthasar. Gå inte och häng huvet nu när han en
gång får komma till Paris!

Han svarade inte. Bilden från Tours var så
infrätt i ögonen att han såg allt genom den,
och den skulle alltid hänga för hans blick. De
tunga, mörka, smutsiga husen vid tvärgatorna
lutade sig mot varandra och viskade om den,
och den fanns i kvinnornas röster och
männens ansikten. Paris borde rivas, kände han.
Mänskorna borde dödas.

Vad han sedan mindes av staden? Inte att
den var stor, en vildmark av sten där det
luktade illa, inte de lysande, stickande färgerna

i vårljuset, inte utroparnas gälla skrik och
brådskan. Men när de kom ner till Chåtelet
pekade Balthasar:

— Och här är Chåteletfängelset. Där må
han tro, monsieur, att de får veta att de lever.
Har han hört talas om cellerna Kedjorna?

Pierre Barrot skulle minnas de mörka
murarna, de låga tornen som stängde synden
inne: de borde ha varit tyngre, gråare, högre.

— Fråga sin pappa, monsieur, sade
betjänten. Han vet nog. Och man kan föreställa sig,
hur en som sitter i en cell som kallas Kedjorna
har det! Jag har hört om det, jag! Och under,
nere på botten, finns det källarhålor som
kallas Slakterierna och Jämmern och Grymheten
och Glömda buren och Kryddvinsgropen där
de står i vatten till knäna och där det är så
lågt i tak att de inte kan räta på sig! Och så
finns det en håla som heter Slut-på-nöjet!

Balthasar ledde: han var glad och uppspelt
över att få vara i Paris igen, han skröt och
skällde på landsorten.

— Där borta ligger Bastiljen, monsieur!
sade han. Den är världsberömd. Där stoppar
de också in folk. Och här är Grèveplatsen,
har han hört talas om den? Här händer alltid
nånting, monsieur! Bäst man står här så
kommer de med nån som ska avrättas. Om man
hade en denier för varje tunna blod som har
runnit ut här så skulle man vara stormrik!

Han skröt vidare med platsen som hade tre
galgar:

— Här har de gjort av med förrädare och
kättare och bedragare, må han tro, monsieur!
Ravaillac, han som körde en kniv i ryggen på
gamla kungen för två år sen, han kom också
hit när han var mogen. De gav honom lite
extrabehandling först, det är klart, och sen så
spände de honom mellan fyra hästar! Och så
drogs det, han var seg, men vips så var det
klippt! Jag såg’et själv (och nu hördes det
hur han ljög). Att en mänska kan vara så
slitstark, jag menar så seg och hållbar! Det
knakade länge och han blev både långarmad
och bredbent innan han gick i bitar och ändå
hade man fyra tjocka kampar som drog.

434

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free