Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Noël Devaulx: Vampyren. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA M P Y R E N
lite korv och oliver under svalen på en
övergiven lada och hade jag varit förståndig hade
jag setat kvar där på en tunna under den
varma timmen; men när man är tjugu år tål
man inte att vänta. Jag körde på nytt utmed de
saffransgula kullarna vars yta uppluckrats av
solen så att den verkar bestå av porös
materia — sågspån, maräng eller sufflé — om inte
ett snedhugget stenbrott, skarpskuret som
jacket i en ost, ibland blottat den brännheta
traktens hjärta som består av röd, hård
marmor.
Efter att ha farit igenom ett område med en
mängd hål i marken, där vatten tungt
glimmade på botten, körde jag genom en olivdunge
och när dalgången krökte fick jag äntligen
se den efterlängtade egendomen, omsluten av
ett bländande bälte av höga, vitrappade murar.
Jag saktade farten, och gav mig
upptäckargläd-jen i våld. Runtomkring fanns inte ett träd.
De sönderstekta fälten var ovanligt illa hållna:
här och var syntes en sönderfallen kvarn, en
koja, ett knotigt olivträd som ensamma måste
stå emot den tärande öknen. De vissnade
tegeltaken visade så småningom sina kammar. Den
djupa tystnaden och avsaknaden av allt liv
talade tydligt om att det var vilotimme. Den
stora porten var sluten. Jag fruktade att
resultatet skulle bli dåligt om jag väckte folket
alltför bryskt och lät därför Forden stå kvar ett
hundratal meter från byggnaden och gav mig,
för att få tiden att gå, ut på en promenad runt
murarna.
De var nyligen vitkalkade och lagade ända
upp —- de var av en aktningsvärd höjd. "Vilket
arbete!" tänkte jag förbluff ad. "Vilken tillgång
på arbetskraft det måste förutsätta." Trots att
det var så otroligt kände jag mig oroad av vad
som sades runt om i trakten, och var nog
löjlig att undvika att gå under ett vakttorn där
man förmodligen brukade lagra säden. Muren
var lägre på den sida som vette mot berget.
Rappningen var fortfarande väl underhållen,
men vid murens fot låg järnskrot. Kraftiga
knakande törnen försvårade min promenad
och hotade att väcka upp hundarna. Jag före-
drog därför att gå ut på sluttningen. Efter
att en stund ha stretat fram ibland
rullstenarna, gjorde jag helt om och slog mig ner
på ett par knotiga trädrötter.
Min blick trängde in i det invecklade
systemet av gårdar. Taken över de tunga
byggnaderna och de sluttande taken över gårdarna,
som skulle samla upp regnvattnet i tvättstugor
och reservoarer, erbjöd en förbluffande
kontrast mot yttermurarna. Den noggranna
omsorg som hade nedlagts på dessa och som hade
gett mig goda förhoppningar om
expeditionens lyckliga utgång, övergick innanför i en
betänklig vanvård. I dessa vindpinade trakter
är det oändligt mycket viktigare att
underhålla taken än att putsa murarna och jag såg
tydligt att invånarna hade offrat det viktigaste
för det yttre skenets skull. Förresten utvisade
byggnadernas övervåningar samma lättsinne:
ingenting hade gjorts för att hindra murarna
från att svikta eller sprickorna från att
spridas. Ett halvt nerfallet torn vittnade om att
deras dåraktiga sorglöshet inte tog något
intryck av den bekräftelse som händelserna
kunde ge. Allt verkade ruttet, utslitet. Jag var
förvånad över att inte se någon trasa torka
eller någon av de traditionella pelargonierna
blomma under de urblekta fönsterluckorna.
Längst upp satt ën spets i keramik, paradoxalt
nog bevarad när alla andra takkrön hade
förlorat sina utsmyckningar, den ingick
förmodligen i den officiella dekoren. Jag reste mig
upp efter att ha kastat en sista blick ut över
slätten. På dess ofruktsamma vidd avtecknade
sig några få tecken på verksamhet, en
brunn-stake som pekade upp mot himmelen, ett
duvslag på valv och med två tak. De tycktes
snarare än i det nyttigas och konkretas värld
höra hemma i tecknens och chiffrens.
När jag gick ner igen kom jag något åt
höger och upptäckte då en port som jag
dittills inte sett eftersom den var dold av en hög
avfall. Jag sköt upp dörren — jag ville gärna
skaffa mig en uppfattning om lokaliteterna
innan jag prövade min lycka. Vad jag fann
var bara en välvd, framåt avsmalnande gång
2 BLM. 1949 VI
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
