- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
461

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - C. G. Bjurström: Brev från Paris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREV FRÅN PARIS

lärarna, teologerna, lagstiftarna o. s. v. Vilken
ödesdiger verkan får det inte om författarna
leker med orden för att uppnå en litterär effekt
och därigenom saboterar tankens verktyg.

Fullproppad av romantiska floskler
glömmer borgaren sitt eget intresse och lär sig att
betrakta en eventuell social revolution som ett
fantasieggande skådespel. Inte nog med att han
vill vara poet, han vill dessutom vara
revolutionär. De enda författare som har en klar
uppfattning om den intellektuella komfortens
betydelse är de kommunistiska. De vet att det
finns saker som får sägas och andra som man
bör tiga med, de vet att det finns sätt att säga
sakerna på, som bör undvikas, de tror inte
att en bok är bra därför att den är originell.
I Ryssland praktiseras även den intellektuella
hygien som Monsieur Lepage så ivrigt ropar
på, men givetvis till förmån för en annan
klass. I Västeuropa och framför allt i
Frankrike har borgarna och romantikerna lämnat
kommunisterna monopol på den intellektuella
komforten, och de kommunister, som i
avsaknad av en läsekrets inom arbetarklassen blir
tvungna att skriva för borgarna, kan inte
bättre gagna sin sak än genom att hänge sig
åt romantikens värsta excesser.

Gentemot Monsieur Lepages häftiga anfall
försvarar sig författaren-berättaren ganska
lamt, och faller tillbaka på opportunistiska
ursäkter. Författaren, säger han, skall
återspegla sin tid och kan inte gå emot dess smak.
Själv kan han, i likhet med sina kolleger,
kommunisterna inbegripna, inte göra annat än
skriva för en utdömd bourgeoisie och får
därför nöja sig med att ge den dess dagliga dos
av morfin.

Aymés angrepp riktar sig främst och
effektivast mot läsarna, hans kritik av författarna
förblir oklar. Den som söker en grundligare
uppgörelse med dessa hänvisas till Julien
Benda. Vad Aymés slutledning beträffar,
stämmer den i så mån överens med Sartre som den
betraktar författarnas nuvarande läsekrets,
borgarklassen, såsom dödsdömd. Men där
Aymé endast vill — eller säger sig vilja —

MARCEL AYMÉ

mildra den sjukes sista stunder, söker Sartre
en ny publik och deklarerar sin önskan att nå
kontakt med arbetarklassen utan att därför
avstå från sin frihet genom att träda i det
kommunistiska partiets tjänst.

Lika avskydd av den litterärt konservative
Benda som av den politiskt revolutionäre
Ara-gon är Jean Paulhan en representant för den
rena litteraturen, eller vad man kanske skulle
kunna kalla den litterära litteraturen. I
egenskap av litterär rådgivare hos Gallimard
utövar han ett stort inflytande på de unga
författarna och den exklusiva tidskriften Les
Cahiers de la Pleiade, som han redigerar (efter
att förr ha varit redaktör för La Nouvelle
Revue Française), ger en ganska tydlig bild
av hans orientering. Som spirituell,
underfundig och jovial essayist har han ägnat sig åt
att utforska orden, språket och de litterära
uttrycksmöjligheterna, främst i "Les Fieurs de
Tarbes" (Gallimard; likaledes behandlad av
Stolpe) och i sitt företal till antologin "Poètes
d’aujourd’hui" (Clairefontaine). Att i några
ord återge hans ytterst subtila tankegångar är
inte möjligt. Man skulle emellertid i stort sett

461

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free