- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
534

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

Das ist doch nor der alte Dreck,
Werdet doch gescheiter!
Tretet aiicht immer denselben Fleck,
So geht doch weiter!

Han gick alltid vidare, han kunde tack vare
sin vitala uthållighet gå längre än Schiller som
inte var mer än 46 år när han gick ur tiden.
Den kvarlevandes, aldrig stillaståendes
mora-liskt-politiska utveckling återspeglas i den
tidigt påbörjade och sent avslutade stora
bildningsromanen "Wilhelm Meister", detta
livsverk som liksom "Faust" åtföljde honom
genom decennierna och genomgick många
skiftande andliga stadier. På en bestämd punkt,
1795, när han är lika gammal som Schiller vid
sin död, förvandlas denna teaterroman till en
social problemroman i stor stil, och när han
vid 53 års ålder åter upptar arbetet på
"Wan-derjahre", så är han en helt annan människa
än den unge teaterentusiasten som inte avsåg
annat än att skildra det dionysiska zigenarlivet,
kulissernas värld, så som den aldrig tidigare
skildrats. Verket behåller jag-karaktären,
såtillvida som den förblir en
uppfostrings-historia, en intellektuell äventyrs- och
experimentroman. Men synpunkterna är helt
förändrade. Boken blixtrar av idéer, långt
avlägsna från den estetiska personlighetskulten
och allt vad man menar med borgerlig
humanitet, långt från den klassiska och
borgerliga kulturuppfattningen, som Goethe själv
hade varit en bland de första att skapa och
definiera. I stället kommer ett livsbejakande
begär att uppspåra vad som "ligger i tiden",
vad som är att vänta i moraliskt och yttre
livstekniskt avseende, och som var och en
följaktligen måste låta sig angeläget vara att
påskynda, även om det sker på bekostnad av länge
omfattade men numera föråldrade ideal. Här
har vi den berömda "försakelsen", detta
älsklingsmotiv för Goethes ålderdom. Försakelsen
innebär att den individualistiska humaniteten
övervinner sig själv, att man avstår från den
privat mänskliga allsidighetens ideal och
proklamerar en ensidighetens tidsålder. Det är
idén om individens otillräcklighet som nu be-

härskar honom, varje enskild blir funktion, det
gäller vad som genom honom kan
åstadkommas för kulturen; gemenskapsbegreppet,
kollektivismens "band" uppträder, och trots all
musisk genomlysthet lämnar "pedagogiska
provinsens" jesuitiskt-militäriska anda knappt
något kvar av individualistiska och liberala, av
borgerliga ideal.

Och framför allt utspelas handlingen i
romanen redan mellan två kontinenter; den nya
världen, Amerika, har ryckt fram i synfältet,
och idén om en emigration dit som till slut de
flesta av personerna accepterar, blir
huvudmotiv. Goethe och Amerika, Goethe som
amerikan — det är en förbluffande idé och
kombination, ty han är ju ärkeeuropén, något
"kontinentalare" än hans gestalt kan inte
tänkas, och in i det sista, ännu långt fram i
"Wilhelm Meister", har han ägnat sin kärlek och
hyllning åt den europeiska kulturen, denna
"ovärderliga kultur, som i många tusen år har
runnit upp, vuxit, spritts, hämmats, förtryckts,
aldrig helt undertryckts, åter andats ut,
upplivats och på nytt framträtt i aldrig
avstannande handling". Det är en ärlig lovsång. Och
dock bör det åtminstone efter sekelskiftet och
dess omvälvningar och katastrofer stå klart att
han inte väntade sig något gott av Europa, att
hans tro på dess framtid vacklade, att han
kände det trångt och tryckande i den
brydsamma världsdelen och att flykttankar rörde
sig inom honom. Flykten spelar ju en
egendomlig roll i hans liv: han flyr till Schweiz
på Lili Schönemanns tid, senare flyr han hals
över huvud till Italien, och en flykt från Europa
är det redan fråga om när det i "Diwans"
första sång heter:

Flüchte du, im reinen Osten

Patriarchenluft zu kosten.

Nu är det Amerika som är målet för hans
inre flykt, detta land långt där borta, långt
där ute, som just har tilltvingat sig sin
självständighet och vars seger för frihet och
rättvisa han i "Dichtung und Wahrheit" har kallat
en lättnad för mänskligheten. Ett mer demo-

534

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free