Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ragnar Oldberg: Bild och idé. En sida av Ivar Lo-Johanssons konstnärskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR OLDBERG
innehåll kräver nya ord; i inledningsessän
till "Monism" finns ett försvar för denna
hans strävan att vinna en klarare terminologi.
Samma ordsinne och lust för etymologiska
utsvävningar förklarar att han kallar
huvudpersonen i "Geniet", som ju är ett angrepp på
bl. a. de kristn as sexualfientlighet, för Kristi an,
en av dessa mycket pryda i boken heter Renius
(den rena, den renlighetsivrande), en av
romanens monistiskt belastade heter Singel (single,
ensam). Att huvudpersonen i "Godnatt, jord"
heter just Mikael har sina skäl: enligt gamla
almanackan sammanföll den för statarna
viktigaste veckan på året, slankveckan,
flyttningsdagen, med Mikaeli. (Ett mera kuriöst uttryck
för hans bokstavsträldom är att han, som utan
att blinka skriver gårn i stället för gården,
stavar sin bostadsadress Badstugatan fast alla
människor säger och den officiella stavningen
är Bastugatan — men i den formen går
sambandet med badstuga förlorat, menar han.)
Intet av dessa smådrag är tillfälligt, de är
konsekvenser av hans stilideal. I ingen bok har
han kommit detta närmare än i "Geniet". För
att vinna i korthet — och ho vet om han
inte gör det också av samhällslojalitet, för att
hjälpa staten spara papper! — skriver han
ihop sådana ord som i vanligt uttal uppfattas
som ett, iallafall, dåochdå, likasågott,
tilloch-med, tillslut, varsin. I rent uppsåt att närma
skriftspråket till talspråket — ordarbetarens
bidrag till ett utjämnande av
klassmotsättningarna — skriver han karln, dan, stån och
gårn, la och sa, tamburn, läkarn och
funk-tionärn, men går vidare på den stråten och
stavar soln, kvälln och portaln, vilket är varken
vackert eller riktigt, eftersom ju det e han velat
trolla bort inte är rudimentärt och stumt utan
hörs i vanligt folks uttal. Han skriver mänska,
fast ordet på sörmländska uttalas trestavigt,
tidigare till och med med betoning på
mellan-stavelsen, på i, han skriver konsekvent närmre
och tillbaks, därmed spolierande sina
möjligheter att upprätthålla en viss variation eller en
viss nyans mellan närmre och närmare,
tillbaks och tillbaka. Verkligheten är här örats
erfarenheter — dem bortser han ifrån, bara
skriften stämmer med hans stilistiska ideal.
Man förstår nu lättare varför han så
oförbehållsamt beundrar den norske författaren
Rolf Stenersen för dennes infall att i romanen
"Det likner kjærlighet" uppfinna en norska
där intet ord har mer än två stavelser. Avsikten
hos Lo-Johansson är att med sitt nya
skrivsätt få språket så naket, kort och koncentrerat
som möjligt. Den stil är för honom den bästa
som går rakt på sak och som är utan onödigt
påhäng, han är förtjust i uttrycket
"funktionalistisk stil". Men detta är ju ett teoretiskt
stilideal, och konstnären låter sig tyrannisera
av det så, att hans språk i dessa stycken blir
lika litet skönt (och skönhet är också en form
av effektivitet, funktionalism) som genuint
folkligt eller realistiskt. Här har realisten höjt
blicken över verkligheten mot det framtidsland,
det stilideal han drömmer om och har inte
ögon för den verklighet som han velat vara
trogen mot. Det är att vara teoretiker, idealist.
IV
Det finns ett talesätt, som man bland annat
minns från indianromanerna, att man skall lita
mer på ögat än på örat. Rödskinnet på vakt
mot lurande blekansikten fick inte nöja sig med
att höra fotsteg, han måste se efter =
övertyga sig om vem det var som åstadkom prasslet
i gräset. Något liknande gäller för den litterära
användningen av ord, för den som söker
sanningen är det säkrare att lita på ögat än på
örat. För poeten är det nog att ha känslan,
och för att överföra den på sina läsare
använder hans språkets främsta
förtjusningsmedel, välljudet (klangen, rytmen, rimmen).
Där skalden suggererar, får prosaförfattaren
övertyga, han måste låta läsaren se
blekansiktet, inte bara få honom att tro sig höra
hans smygande steg. För prosaförfattaren
gäller det mer än för skalden att ge syn för sägen,
att visa i sak, i ting, i bilder, han vädjar mer
än skalden till läsarens intellekt.
Allt måste klaffa för den som arbetar med
bilder. Därför predestinerar bildtänkandet till
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
