Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Forssell: Ezra Pound
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EZRA POUND
lian betraktar sin läsare som över kanten av
en föreläsningskateder.
Pounds dikt är svår, till ytterlighet. Dess
svårighet är ofta omöjlig att övervinna;
därför att den uppenbarligen inte är till för att
övervinnas. Och man vill ifrågasätta, om inte
Pounds suveräna nonchalans mot sin läsare
är lika besvärande som det lite beskäftigt
pedagogiska draget hos Eliot.
Den första komplicerande omständigheten,
när man försöker tillgodogöra sig Pounds
centrala verk, hans "Cantos", är att det i så hög
grad sammanhänger med hans tidigare
dikt-’ ning (och essäistik): man kan överhuvudtaget
aldrig helt tillägna sig en enskildhet i Pounds
produktion utan kännedom om denna
produktion i dess helhet. Vidare anknyter han — som
redan antytts — till en konkret personlig
erfarenhet, om vars närmare gestaltning och
detaljer man givetvis ingenting kan veta.
Slutligen faller hans diktning tillbaka på
traditionen, eller rättare sagt: många kulturtraditioner,
som i och för sig är speciella och vilka han
dessutom givit en speciell, hänsynslöst
personlig tolkning. Så kan han i "Cantos" låta
associationen glida från en tämligen okänd canzone
av Cavalcanti till den stad, Florens, i vilken
han befann sig när han läste denna canzone;
från Florens till en florentinsk renässansfurste;
från denne furste till hans general; från denne
general till hans älskarinna etc. På något ställe
i denna associationssvit måste ju även en högt
bildad läsare ha tappat bort sig. Denna fritt
associativa teknik har f. ö. anknytningar i
engelsk förromantik: Cowper ger i "The Task"
en blid förebild till Pounds vilda
associationsflykt. (Pounds sätt att associera till esoteriska
kultursfärer, varav han gjort sig en alldeles
egen bild, kan på långt håll erinra om Gösta
Oswalds teknik i "En privatmans vedermödor".
Både Pound och Oswald skiljer sig här från
den didaktiske Eliot, vars litterära
associationer inte är så exklusiva; i varje fall kan de
flesta citat han anför i kommentaren till "The
Waste Land" återfinnas i en någorlunda
fullständig antologi över engelsk dikt.)
Pounds traditionalism är exklusivare än
Eliots, men båda uppfattar traditionalismen
som en av de centrala grundvalarna för
dikten; båda ser, paradoxalt nog, i den
kungsvägen till diktens förnyelse. Pounds diktning
innebär ingen revolution i samma mening som
surrealismen: tvärtom vill den betrakta sig som
en logisk utveckling av engelska föregångares
vers, vad formen beträffar, och strävar efter
att göra traditionen levande, avvinna den dess
djupaste aktualitet. "En dikt som är absolut
originell är absolut värdelös; den är, i sämsta
bemärkelse, ’subjektiv’ utan relationer till den
värld som den vill vädja till", säger Eliot i
inledningen till Pounds valda dikter. Sådan dikt
är i själva verket inte originell. Pounds djupa
originalitet ligger i det sätt på vilket han
förmår förvalta traditionen och få den att förränta
sig i nuet.
Man kan jämföra Pound med två andra
traditionalister i amerikansk litteratur; två
ytterligheter som möts blott i sitt intresse för nuet
som beroende av det förgångna: Eliot,
naturligtvis, och Henry Miller. Pound är i så fall
den som närmat sig traditionen med minst
vördnad och med de friskaste ögonen. Han
har sannerligen ingenting av Millers
minder-värdeskomplex, som härrör från dennes
bitterhet över att vara född i ett land utan ruiner.
Han har heller ingenting av Eliots
auktoritetstro, som man vill sätta i samband med dennes
starka och frivilliga förankring i det
akademiska. Man kan säga att Pound i sin
respektlöshet och sitt i detta fall befriande översitteri
bäst representerar sin amerikanska bakgrund.
Pound hatar, till skillnad från Eliot, ordet
bildning; och med bildning menar han
standardkunskap, som aldrig söker kontakt med nuet,
men väl med lärostolarna världen kring.
Det är tråkigt nog att så mycket av den finaste
dikt, vi äger, skall förmedlas oss nästan uteslutande
i klassrum, men om lärarens första fråga vore: "Mina
herrar, är denna dikt värd att läsas?", i stället för
"Vad har manet för modus?", hade han större
möjlighet att gräva fram de vitala ställena, och från
elevernas sida mötas av en mindre fast övertygelse, att alla
klassiska diktare är en fullkomlig pina. — Vi invän-
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
