Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
nyanserna. Man vill till exempel inte gå med
på att Lars Forssell spelar sin roll som poet
med lika stor framgång som de allra bästa, med
lika liten som de sämsta. Efter detta tramp i
tydlighetens illaljudande klavér, återstår bara
att nämna något om de övriga dikterna i
samlingen. Hur komplicerat poeten går till väga
kan med fördel studeras i en dikt som kallas
"Alkestis: epitafium". Efter att ha läst den
många gånger — den är kort men litet
tidsödande — frågar man sig hjälplöst om den
verkligen säger tillräckligt mycket för att kunna
bära upp sin rubrik, som alltså för tanken till
konung Admetos’ livsuppoffrande maka i
Euripides’ drama, och sitt från Shakespeare
hämtade motto. Man kan inte motstå frestelsen
att citera den rad som föregår de citerade
raderna i Shakespearesonetten: Within be fed,
without be rich no möre. Här har Lars Forssell
varit alltför rik — utåt och utantill — hans
apparat för stor, Why so large cost, having
so short a lease, Dost thou upon thy fading
mansion spend ...
Men det vore orättvist att inte också nämna
så fina och uttrycksfulla dikter som "Billy
Budd" och "Meaulnes 44" — och varför inte
"Narren som tillhörde sina bjällror", det första
försöket att göra en svensk liten Sweeneyad.
Det har blivit en mycket talangfull, en ganska
lustig, en mycket måttligt sviniös sviniad, ett
temperamentsfull! bjällerspel i en enda snabb
narrakt. Om man inte hade vetat det länge, så
borde man med större pondus inskärpa: man
kan vänta sig mycket av Lars Forssell, inte
bara ryttarens konstfulla ridning i den högre
skolan.
I Lennart Hellsings "Vykort från
verkligheten" får man veta att ord är användbarare
än uran och lättmetall, användbarare än
plastic: Några bygger torn därav för sin
självaktning, några manglar dem till bladguld att
förgylla deras fattiga vardag, några smider
blanka sköldar mot sitt dåliga samvetes pilskott,
Några flätar dem till kransar
att hänga kring sin kärestas hals
eller spetsar dem till lansar
för fiendernas bröst...
Men vad gör Lennart Hellsing med Ordet, med
orden? Han gör alltså ibland fyndigheter av
dem — som när han liknar våra öden vid
tugg-gummit som vänds på tungan och bara finns
kvar "som vana — som slapp ovana — mellan
tidens skoningslösa käkar". Ibland berättar han
en smula legender — men är inte dikten om
resenären i Faraos land litet tonlös, litet haltlös
i all sin verbala oemotsäglighet? Ganska
typisk för hans sätt att skriva poesi är följande
dikt som handlar om saknad och heter
"Saknad":
Var betar min vita häst i kväll
och var är flickan på sadelknappen?
Grodor klucka alltjämt
vid tjärnen där källor blommat
lågt glida molnen
tätt över grantung skog.
Rävögon glimma i mörkret där —
men sägen mig fladdrande läderlappar
var betar min vita häst i kväll
och var är flickan på sadelknappen?
Det är otvivelaktigt mycket poetiskt, men är
det också sant och snillrikt? Det är meningen
att dikten skall ge ett perspektiv, men gör den
det? Att jag inte har någon vit häst i kväll
och ingen flicka på sadelknappen, är ledsamt,
nästan tragiskt, men ger det någon nämnvärd
aspekt på tillvaron? Diktande blir med denna
metod att från en konkret och inte sällan med
stor talang byggd situation ställa en poetiskt
formulerad fråga eller tona fram en stämning,
en i bokstavlig mening ganska smal sak — om
inte frågan har räckvidd, om inte stämningen
har innebörd. Det är därför så mycket i
Hellsings bok verkar välgjort men ointressant. Det
hindrar inte att han med den
uppfinningsförmåga, den ivriga och tydligen lätt flödande
inspiration, den skicklighet i det verbala och
det visuella, som han ger prov på framför allt
i samlingens första större dikter bör ha stora
utvecklingsmöjligheter — om han vill ersätta
det nästan kompakta inspirationsöverflödet med
ett annat slag av koncentration, med finare inre
strukturer och möjligen också mera varierade
rytmer.
John Ericsson, förmodligen en novis i yrket,
visar i sin samling "Silhuett" att han iakttagit
skimret i lindkronor, daggdroppar på
spindelväv, känt doften av reseda och upplevt den
svala skymningen vid "kanten av en svart sjö".
Han har återgivit sina impressioner med ett
visst behag, en viss känslighet men utan
egendomlighet. När han någon gång blir mera
spekulativ, blir han litet diffus, litet intetsägande.
Mera uppfriskande är det då att ta del av
Lasse Bergströms debut "Vinden fjärran", men
det är en ojämnare lektyr, fastän boken nog
kan sägas vittna om en viss begåvning. Om
Ericssons samling innehåller alltför få dikter
för att man skall få någon definitiv
uppfattning om hans kapacitet, så innehåller Berg-
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
