- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
720

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

Blanche, förmögen konsulsdotter och vild
ryt-tarinna, är med sina guldgnistrande ögon, sin
gräddvita hy och sitt gyllenblonda hår en
vy-kortsfager uppenbarelse, som också hör hemma
i de bleka grevinnornas fiktiva värld, och
hennes manliga moitié, galenpannan Fingal
Korsberg, är en ättling av det begynnande
1800-talets demoniska älskare av Byron-typ med
dunkel härstamning och fläckat förflutet.
Slutligen är det hela insvept i den muntliga
traditionens släpuniform, bär spår av hörsägen,
skröna och ädelskvaller, av att ha berättats av
kvinnor ur folket från stuga till stuga, från
släktled till släktled. Alla dessa ingredienser
har Moa Martinson blandat till en som alltid
stark och mustig dryck, som inte är avklarnad
men likvisst är hämtad ur hennes egen fatabur,
hennes och ingen, ingen annans.

För att återgå till smårätter — flera av
dem har en egen smak och efterlämnar ett
djupt, ett bestående intryck. Man kan peka på
breda, freskliknande folkscener som
ullmarknaden eller tjänarnas kalas på Oddby gård,
men först och sist på några enskilda öden, som
hämtats upp ur folkdjupet och återgivits med
all den åskådlighet, den tragiska helgd och det
återhållna patos varmed Moa Martinson
förmår blåsa liv i dylika gestalter.
Småbondedot-tern Desideria är en av dem, hon som väntade
barn med sin läspräst men hellre ville brinna
i helvetets eld än vålla den älskade ett så
fruktansvärt bekymmer som ett oäkta barn. Så
uppger hon en annan barnafar, stjäl sockenmedel
som fadern förvaltar och rymmer till
Stockholm, där hon håller sig flytande i nöd och
smuts, laster och svält för att en dag etablera
sig som hederlig sömmerska i fabriksstaden.
\ ävar-Gundla och hennes dotter Lisa är ett
par andra; deras lott blir att hetsas till död
eller vanvett såsom hackfåglar för all den
omedvetna grymhet, som det primitiva
oförståndet och barnavärlden är mäktiga. Att göra
det outhärdliga uthärdligt, att till sist sända
in en smal strimma av hopp i det tätaste
mörker, det är Moa Martinsons allra finaste konst;
aldrig griper hon som då. Jo, kanske ändå,
kanske rörs vårt hjärta än mer av berättelsen
om statarfamiljen Tybom, som hade sina
vederlikar (eller dubbelgångare?) redan i"Mor gifter
sig". I deras utfattiga, barnöverfyllda hem är
allt nyskurat, vitstruket, rentvättat, och detta
i sin tur är en avglans av sinnenas renhet,
uppsåtets allvar, känslornas nobless. Denna
välvårdade, skinande fattigdom utgör en egen
värld, med sin egen atmosfär, sin egen sällsynta

värdighet. Inför sidor som dessa förstår man
vad Moa Martinson menar med livets fest, den
skira, ömtåliga och ovanliga blomma som
spirar upp ur själva den järnhårda kampen mot
levandets dagliga och stundliga fasor. Moa
Martinson, som kan förefalla så robust, så
sprudlande full av kraft och vitalitet, stillnar i
ömmaste moderlighet och andakt inför den
blomman, rör vid den med varsamheten hos
grova arbetshänder, får oss att inandas dess
oförfalskade doft. Holger Ahlenius

NORRLÄNDSKT

Otto Kael-Oskarsson: Alla älvens timmer.

Bonniers 1949. 1: 60.

Vid läsningen av Otto Karl-Oskarssons nya
bok, som i Bonniers Folkbibliotek utges i
original, undrar man ibland om det inte kan talas
om en specifikt norrländsk stiltradition. Den
drastiska korthuggenheten men också en viss
dialektal yvighet minns man från "Den stora
vreden", några av Hedenvinds tidigare böcker,
Lubbe Nordström, Thorsten Jonsson och
många andra. Hos Otto Karl-Oskarsson blir
den gärna till ett slags malande käftslängning:

— Har dukva-ar dinbar natroo, sjöng han bullrande
djupt. I-i frånhem metslug nabo-o, hardu...! Sen
vred han ihop läppen till något grovrynkigt och
visslade. Han visslade dovt och luftigt, så att
fransarna i Simons mösskärm fladdrade som för tjock
vind. Och gubben hukade och siktade tåligt och trött
ut till älvens breda, glitterblåa rand. Det var bara
Ernsts vissling som hördes på ett tag.

Lättläst och medryckande är denna yvigt
fladdriga stil knappast, men den är säkert
genuin och ger förmodligen en god bild av
målron i Kalixtraktens utfattiga proletärkök.
I denna landsända, som är författarens egen,
kan nybyggaren i allmänhet inte leva på sitt
lantbruk, för det kompletterande säsongarbetet
är han beroende av Skogs- och
Flottningsbola-gens välvilja och dessa senare är i sin tur
beroende av konjunkturerna. I det trista grå kök
där man införs består familjen av husfadern,
som för deltagande i en strejk står på bolagets
svarta lista och sitter arbetslös och dunkar
japansk whist med en granne, brodern som delar
gården med honom och däremot är
strejkbry-tare och "bolagslekatt", hustrun som drömmer
permanentnings- och stadsdrömmar och delar
sig mellan de båda karlarna, slutligen barnen
som alltså har två fäder. Samtalet rör sig om
chanserna för att "måla rött" och få ut
försäkringen, om ett sabotage på en timmerbom,

720

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free