Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
roman. Han tar upp en seen till vilken allt som
händer i det följande återvänder; han knyter
an några människoöden till just den scenen.
En blind man sitter med sitt munspel vid en
trappa nära hamnen, och de människor som
råkar passera kommer — eller står — i olika
relationer till varandra, såsom efterhand
avslö-j as. Den blinde mannen och hans solkiga
äventyr i parken bortom trappan är kärncellen ur
vilken allt växer fram. Det är inget nytt men
inte desto mindre verkningsfullt arrangemang,
kanske bara en smula för flott; det är teknik
och den behärskar Chorell.
Själva händelserna och personerna är
däremot rätt utvärtes gjorda. Teckningen av den
blinde mannen följer man en smula förstrött,
och berättelsen om den karlhungriga Katzi har
blivit för utdragen — här märker man hur
tjatig den nu så moderna upprepningstekniken,
vilken rätt använd kan suggerera, blir som
maner; Katzi talar så mycket om det inom
henne stigande vinet, som hon ska ge av till
männen, att läsaren till slut blir alldeles utled på
henne och hennes sinnesberusning. Den nakna
tragiken i hennes historia förmår författaren
bara glimtvis få fram, och egentligen först på
slutet då Katzi, ratad, besviken, gammal,
återvänder hem till mannen, bårhusvaktmästaren,
efter en eskapad som slutat med att hon endast
blivit accepterad av en blind, får berättelsen
en gripen accent som tränger in i en. Till detta
sällskap knyts också en ung student —
inneboende hos Katzi och vaktmästaren — som
kommer i lag med en tysktös och får en besk
lektion i hur illa verkligheten passar samman
med vad han läst sig till. Beskheten förflyktigas
emellertid av den gäckande ironi med vilken
historien berättas, och studentens konversation
i bokstil med den sköna är egentligen mycket
roande i sin naiva högtidlighet. I viss mån är
det dock här en stilbrytning mellan
berättartonen och det som i djupare mening avses; det
är något som gäller hela romanen, och det
illustrerar just uppfattningen att det inte räcker
med virtuos skicklighet för att skapa angelägen
dikt. Hugo Kamras
STILISTER
Yngve Kernell: Det började med lek.
Norstedts 1949. 12: 50.
Uno Eng: Sommar ön. Fahlcrantz & Gumaelius
1949. 7: 50.
Någon gång kommer det i alla fall en bok
som tar det hela litet lättare utan att för den
skull tappa kontakten vare sig med smaken
eller visdomen. Yngve Kernells "Det börj ade
med lek" leker med sitt ämne, slänger det i
luften som en fjäderboll och vänder snabbt ut
och in på det som på en mjuk sammetsmössa,
och låter det aldrig bli djupsinnigt. Ändå får
läsaren inte den känslan, att de människor och
mänskliga strävanden som är bokens ämne,
blir en tom och meningslös såpbubbla. Vi
upplever inte alls gubben Porssing, hans finniga
dotter Sophie och den älskade dottersonen
Alexander, buspojken, som ledlösa farsfigurer,
trots att författaren aldrig tycks ta dem på
allvar. Hur han än torroligt kommenterar deras
åthävor, ställer han sig ändå inte överlägset
ovanför dem, men accepterar deras sällskap
som medmänniskors.
"Det började med lek" är en historisk roman,
men trycker så litet som möjligt på den
punkten. Gubben Porssings
reinkarnationsfunde-ringar och Alexanders fuffens med huspigan
blir varken mer eller mindre naturliga, därför
att de har förra sekelskiftets Göteborg till
bakgrund. Utklädda verkar människorna i boken
aldrig. Däremot märker man ju, att det är med
stor förälskelse Kernell beskriver Göteborg i
dess första och största expansionstid,
Napoleonkrigens stora högkonjunktur och den
numera döende borgerlighetens glansfulla och
livsberusade slyngelålder. Men han tar inte
heller på den sidan av sitt ämne med en
sociologs tunga händer, utan med en poets lätta.
En poets är också stilen, en genomskinlig,
bedrägligt enkel, ytterst civiliserad stil, som klär
in alla företeelser i samma älskvärda och
smidiga konversationston, där de varken blir
banala eller påträngande.
En behaglig och skicklig stil har också Uno
Eng, vars senaste bok heter "Sommarön".
Därmed är det mesta sagt, som rättfärdigar bokens
existens. Den är en bagatellartad skildring av
en ung amanuens’ upplevelser under en
sommarmånad på sin barndoms skärgårdsö.
Varken den unge mannens själsliv eller det sätt
på vilket författaren ser på det erbjuder
punkter av något större intresse, även om man flyter
lätt nog fram genom läsningen. Man drivs för
den delen också fram av förväntan att få höra
något slags facit, något slags resultat av vad
den unge mannen har upplevt, eftersom
uppläggningen av boken och reflexionerna över
livet i allmänhet, som dyker upp här och där,
tycks utlova något sådant. Men man bedrar sig.
Slutklämmen, som jag överlåter åt
kompetentare uttydare än mig själv, låter nämligen så
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
