- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
790

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 1. Engelsk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖRJAN LINDBERGER

rätt väl Empsons påpekande, att inte varje
"ambiguity" är poetiskt värdefull, utan endast
sådana som betingas av den föreliggande
situationen.

Besläktad med ordlekarna är en annan form
av "ambiguity": när ett ord får dubbel eller
flerdubbel metaforisk funktion. Åt denna form
i dess olika varianter ägnar Empson stort
utrymme. Även här för tydlighetens skull en
svenskspråkig illustration, Edith Södergrans
rader

Månen berättar mig i silverne runor

om landet som icke är.

En empsonsk analys skulle slå ned på ordet
"runor". Därmed avses uppenbarligen den
finska diktgenren, runosången. Men den starka
visualiseringen av månskenet genom adjektivet
"silverne" gör att en annan metafor också
dyker upp; den knyter sig till runtecken,
runskrift.

Empson betecknar sin metod i "Seven types"
som ordanalys ("verbal analysis").
Karakteristiskt för den är, såsom exemplen torde ha
givit en föreställning om, det minutiösa
textstudiet. Empson överträffar i konkretion alla
de tidigare här nämnda engelska kritikerna;
framför allt efter hans föredöme kan man i
efterföljande engelska och amerikanska kritik
spåra en tilltagande benägenhet för "close
reading". Empsons framställning bäres vidare
av en stark övertygelse om möjligheten att
rationellt förklara estetiska värden.
"Oförklarad skönhet väcker en irritation hos mig",
skriver han. Från en synpunkt sett har hans
utgångspunkt varit den, att han gått igenom
den engelska poesi, som han uppskattar, och
sökt klargöra för sig själv varför han
uppskattar den. Att hans smak på väsentliga
punkter stämmer med hans närmaste föregångares
är uppenbart; tyngdpunkterna i hans intresse
ligger dels på Shakespeare och metafysikerna,
dels på vissa moderna poeter fr. o. m. Hopkins
och framåt. Å andra sidan motsäger han på
flera punkter Eliot. Denne tycker inte om
Milton; med Empson är det, som vi sett, annor-

lunda. Empson har vidare på ett ställe direkt
motbevisat Eliot. Det gäller dennes ringaktande
omdöme om Shelleys "Skylark". Empson
till-lämpar på denna dikt samma analytiska grepp,
som han använt i andra fall, och finner att
den håller måttet. På liknande sätt ger han
konkreta motiveringar till att han inte kan till
fullo uppskatta Wordsworths "Tintern Abbey"
eller 1800-taIspoesi av låt oss säga Tennysons
typ. Empson erbjuder på detta sätt bilden av
en kritiker, som har en bestämd standard, inte
av moralisk, religiös, filosofisk eller politisk
utan närmast av språklig och psykologisk art,
och som tillämpar den under noggrann
redovisning av de analyser, på vilka han grundar
sitt omdöme. Huruvida denna standard
verkligen kan vara allmängiltig, må här tills vidare
lämnas därhän. Att den visat sig praktiskt
användbar och att den i hög grad minskat
glapprummet mellan det allmänna, lösa tyckandet
och det litterära konstverket självt, måste man
erkänna. Inte minst detta förklarar, varför
"Seven types" blivit en så inflytelserik bok.

Den värdefullaste kritik, som riktats mot
Empsons användning av
"ambiguity"-begrep-pet, kommer från L. C. Knights (om vilken
mer i det följande). Den utgår från ett
studium av Shakespeares sonetter, åt vilka ju
Empson ägnat stor uppmärksamhet. Knights
instämmer i vissa av analyserna, men
framhåller, att Empson i ett stort antal fall får fram
sina flerdubbla meningar genom att
koncentrera sig endast på en del av den behandlade
dikten. Därigenom undanskymmes
helhetssynen på dikten — en sak som för Knights med
hans om gestaltpsykologins påminnande
betraktelsesätt ter sig betänklig. Något liknande
synes på enstaka punkter ha föresvävat Empson
själv, t. ex. då han varnar poeter för att ta
hans bok som ett recept på poesi: "Jag tror
att de metoder jag beskrivit är mycket nyttiga
för kritiker, men obestridligen försätter de en
poet i en besvärlig position". Trots denna
varning har nog Empsons bok spelat en viss roll
för tekniken i modern lyrik; man har ett
intryck av att denna för att återge upplevelsen av

790

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0806.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free