Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 1. Engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
ken alltifrån Shakespeares dagar och till nil
företer en ständig försämring, är mera
tvivelaktig. F. R. Leavis’ rädsla för att ge
erkännande åt sådana författare som Fielding och
Dickens hänger tydligen samman med att han
därmed skulle ge vissa moderna
underhållningsförfattare en fin tradition att falla tillbaka på.
Av de fyra författare som Leavis räknar in
i sin "stora tradition" behandlar han tre; om
den fjärde, Jane Austen, har mrs Leavis skrivit
i Scrutiny 1941—42 ("A Critical Theory of
Jane Austen’s Writings"). Hennes studie är nog
den mest givande; genom en skicklig analys
bl. a. av Jane Austens brev får hon fram, att
dennas romaner inte får tolkas som ett naivt
uttryck för hennes personlighet utan att deras
begränsning måste bero på en medveten
konstnärlig vilja.
F. R. Leavis’ svagheter som kritiker har väl
belysts i en liten skrift av S. L. Bethell,
"Essays ön Literary Criticism and the English
Tradition" (Dennis Dobson Ltd, 1948). Särskilt
instruktiv är hans kritik av uppsatsen *’ ’Thought’
and Emotional Quality" i Scrutiny 1945. Leavis
gör där en jämförelse mellan D. H. Lawrences
dikt "Piano" och Tennysons "Tears, idle tears"
och finner den senare icke hålla måttet. Som
Bethell påpekar blir hans kriterium på
tenny-sondiktens underlägsenhet, att den
"odiskutabelt ger känslan direkt", medan Lawrence
söker värja sig mot det känsloutbrott, som
minnena vill dra med sig. Bethell anser
law-rencedikten vara mera vulgär; ehuru han inte
direkt säger ut det, har han därmed angivit
att Leavis dömer ut tennysondikten, därför att
han finner dess attityd vulgär. Detta röjer
plötsligt, hur mycket av konventionell engelsk
uppfostran som ligger under Leavis’
värderingar. Inte visa sina känslor ohämmat! Don’t
be vulgär!
Leavis och den tidskrift som i främsta
rummet är hans verk har emellertid flera starka
sidor. Hit hör ett allvarligt och intensivt intresse
för litteratur, ett passionerat intresse för att
upprätthålla distinktioner mellan bra och
dåligt, en envis självständighet och en påfallande
moralisk oräddhet. Det är svårt att beslå
Scrutiny med efterlåtenhet inför vad som är
berömt och aktuellt i samtiden. Reaktionen mot
Eliots senare essäer har redan berörts. Andra
exempel kan anföras. Av vad Leavis skrivit
kan nämnas hans bedömning av Joyces "Work
in Progress" (1933) eller hans essä om E. M.
Forster (1938), som är beundransvärd i sitt
uppriktiga särskiljande av vad som är bra och
vad som är halvbra hos en ansedd författare,
med vars allmänna inställning essäisten i hög
grad sympatiserar. Eller man kan peka på ett
par bidrag av R. G. Lienhardt. Denne skriver
1945 om Audens senare utveckling, att denne
hade bort "erkänna för sig själv att ban kunde
röra sig säkert endast på ett begränsat område
och inskränka sig till att säga det
förhållandevis lilla han kunde säga personligen och
reducera och förfina sina verkningsmedel till det
minimum som fordrades för ett fullständigt
individuellt uttryckande. I stället har han
försökt assimilera mer och mer allmänna idéer,
att skriva vers baserad på mänsklig erfarenhet
utanför hans räckvidd och att sålunda skriva i
andra hand." Lienhardts granskning av Cyril
Connolly (1945) visar, att tidskriften inte på
något sätt låter sig imponeras av high
brow-inslaget i dennes impressionistiska mondänitet.
Bakom kritiska alster som dessa ligger
också solida kunskaper och en noggrann
textanalys. På den sistnämnda punkten märks
givetvis impulserna från Empson. L. C. Knights
torde vara den av tidskriftens medarbetare, som
tagit de djupaste intrycken av denne. Hans
tidigare berörda kritik är på sitt sätt ett
vittnesbörd härom. Han äger också ett stort
historiskt — inte minst samhällshistoriskt —
vetande. De litteraturkritiska resultaten kan
studeras i "Explorations" (Chatto & Windus,
1946), t. ex. i den lyhörda studien över George
Herbert eller den ytterst välbalanserade
uppsatsen om Hamlet, som utan tvivel hämtat
uppslag från Eliots "Hamlet and his Problems"
men som är överlägsen denna i fakticitet och
mångsidighet.
Till det paradoxala i Scrutinys ställning hör,
4 BLM 1949 X
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
