- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
811

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

man ta på mycket allvar det lätta vemodet i
följande rader:

Mot det snabba stinget i mitt inre
det sällsynta, min sista smärta
sätter jag mina tårar
vid längesen igenskottade gravar.

Kanske. I varje fall får man nog anta att
Erland Josephson denna gång diktat mot en
bakgrund av många leenden. Det vore grymt att
klaga över så lyckliga omständigheter.
Smärtan kommer ju ändå alltid — med
morgondagen "de mördande benämningarna".

Uppsluppen kan man däremot inte kalla
melankolin i Carl-Emil Englunds nya dikter.
"Ödslighet" heter samlingen, och i den
förtrollande tystnad som "lyssnar" eller talar med
sig själv i detta nyansrika mörkt färgskimrande
poetiska skymningslandskap ljuder ingen
bjällerklang av ironier eller blixtsnabba tankebyten.
Ett sugande svårmod beslöjar som dimma och
vattenrök förkolnade stränder, döda träd, mjuk
afton med gröna vatten. Det är ett landskap
fullt av möjligheter som ständigt växlar och
försvinner i Carl-Emil Englunds iakttagelser
och drömmar. Det är en poesi full av ändå
större möjligheter som försvinner, rinner
undan i hans dikter. När hans svårmodiga stämma
talar om "omöjliga tonfall" och "ostämt
instrument" kan man inte använda denna förstuckna
självkritik som vapen mot hans poesi.
Tonfallen är inte omöjliga —- utom kanske när han
använder trista klichéer av typen "Var är min
flöjt i kväll?", "Var väntar din vita häst?"
— och instrumentet, violan eller cellon, är inte
ostämt. Det finns nästan alltid en mörk poesi
i hans fria vers som inte precis är smekande
som "de svarta regnens honungsmelodier" eller
expressiv som "sången av gröngyllne fåglar"
men ändå ganska verkningsfull. Men
svårigheten för honom som poet är att lyckas få en
organisk helhet av en dikt, fasta strukturer. Det
är inte flöjten (eller den vita hästen) man
efterlyser när man läser denna fina och
egensinniga poet utan den hemliga kontrollen.

Här droppar en brygd av moln och rasslande

bakgårdar,
av dagg och avlövad musik,
av mångfärgade sländor i krinolin,
av vita Iår och tålamod utan gräns,
av ödlor i rös med adligt påbrå,
av orörliga fiskar i nyfallen röd snö,
av vaken likgiltighet och sovande vulkaner.
Drömmen glider i bristfällig vagn
dragen av omutlig tystnad.
Natten är av lera och häpnande fåglar,
är som en hemlig gitarr av vallmo
spelad av okända händer.

Detta är den senare hälften av en dikt som
heter "Antecknar vid drömmens utkant". Det
är vackert och uppfinningsrikt. Men det är, om
man så vill, slöseri. Slöseri att så oförmedlat
— och kompakt — lägga fram ett så rikt
material av sovande betydelser. (Men detta är
ju bara en reflexion hos en vanlig läsare som
en född poet kanske aldrig kan förstå.)

Från Carl-Emil Englunds expressionistiska
molltonskalor och starka naturkolorit är steget
nästan oändligt långt till Stina Aronsons
nakna kalfjällslandskap och litet torftiga musik.
Hon vet även hon ganska mycket om ödslighet
men den vishet hon vunnit ur denna erfarenhet
ger hon betydligt mera lakoniska uttryck. För
sina dikter väljer hon ofta den kanske mest
krävande av alla lyriska former: det lilla
formatet med det enorma perspektivet:

Ty myrens rike och fjällets vakt
får rum på den stora jorden.
Men själens land är en väldig trakt
som inte får rum i orden.

Så nära kan hon alltså ibland komma Emily
Dickinson, som till fulländning behärskade
genren — "Hjärnan har långt större vidd än
bela himlens sfär ..." Liksom den amerikanska
skaldinnan skriver Stina Aronson gärna om
människans villkor nära frosten, långt under
stjärnorna. Men hon har på ett annat sätt än
Emily Dickinson identifierat sig med en miljö.
Liksom i hennes fina prosaböcker lever i
hennes dikter de fattiga pörtenas lappmark. Deras
sak har hon gjort till sin, och i dikten
"Främlingen" skriver hon om "den mycket fina
turisten" som far jorden runt och förgäves söker
efter ro och som ler åt "våra fattiga visten":

Hans spår var spår av en hemlös sko.
Hans läppar rökte utländska lågor
och tvivel fanns i alla hans frågor.
Men vi kom hit för att tro.

En omätlig undran och en ändå outtröttlig
visshet — denna paradox tycks Stina Aronson ha
gemensam med Emily Dickinson. Hon har ju
inte riktigt samma grace, samma osvikliga
artistiska säkerhet och röjer någon gång
svårigheter med den rent språkliga och verstekniska
gestaltningen, men hennes "Kantele" är ändå
en vacker och djupt personlig diktbok.

Personlig kan man nog också på sätt och
vis kalla "Masker och en klippa", Walter
Dicksons nya diktsamling. I varje fall
återfinner man i dessa fragment den underliga
blandning av spekulativ konstruktionslystnad
och känslosam artikulationsteknik som är en

811

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0827.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free