Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TURNÉ 1920. Ernst Rolf, ackompagnatören
Abram, cellisten Gottardo Vecchi da Gambo och
dansösen Inga Agni.
Det var sommaren 1910 vi råkades »hemma
hos mig» i Folkets Park i Vänersborg.
Säsongen hade dittills varit dålig — Rolf
emotsågs som ett starkt plus i kassan. Jag var
speleman och skulle repetera med höga
vederbörande. Tribunen en barack på tunna bräder över
plintar av gråsten.
Hans entré till proven glömmer jag aldrig. Ett
stadsbud drog den enkla kärran, en stor
reskoffert, en resplaid och ovanpå det hela Ernst Rolf
sjungande den sista Berlinerschlagern i takt med
den gnisslande kärrans knirr-knarr. Vi funno
varandra, det var en pojke med kläm i, han hade
då en röst med varm timbre och jag tyckte att
det var synd1 att han inte grep sig an på säker
»i den högre skolan». Senare på kvällen blev vi
naturligtvis du och då sjöng han seriösa
romanser på sjön Vänern i en roddbåt jag utan lov lå-
T<rdn
Vänersborg
till Va.clsö
Tio års nomadliv med Nordens trubadur
Av ABRAM
nat av brovakten vid Dalbobron. Applåder från
stränderna.
Jag fick renskriva hans visbok, en diger volym.
Där fanns multum av rariteter. Gamla härliga
be-värings- och rallarevisor, visor och bygdetrallar.
Och så han kunde sjunga dem! Han for till
Trollhättan, närmaste etapp, där han en gång stått
hotellportier, eller var han kanske »borstis». Sin
första klocka hade han fått för att han »läst upp»
en kuggad skolpojke.
Han försvann alltså. Men länge skulle det inte
dröja innan det kom telegram till mej: »Infinn
dig Varbergs Hotell — ögonaböj». Jag reste, kom
till Var berg, knackade på rätt dörr, en liten
vacker gumma med en aning grått i håret öppnade —
det var hans mor som bjöd mig välkommen. Rolfs
beledsagare, hans ordinarie, hade farit Varberg
förbi och hamnat i Ödåkra — fått respass för
»ödåkras styrkas» skull.
Folkfest i en stor park med uppträdande av
Rolf i allmogekostym, fantasimodell med
tillhörande minst 30 broderade västar. Sömmade med
kärlek och omsorg av små beundrarinnor. Vi
skildes, han kunde ej ha råd hålla sig med egen
ac-kompagnatör, gagerna voro icke så höga den tiden.
Så sitter jag i Pinets orkester på Baltiska
utställningen. En smärt ung herre hade dansat
modern dans, någon slags shimmy, och blivit fockad
från banan. Det var Rolf, och han fick syn på
mig och skrek: »Abram, är du här, vi måste
träffas, du ska spela åt mej på min visafton».
Vi träffades vid en sherry-cobbel, det starkaste
vi då kunde tänka oss som alkoholfröjd.
Det blev visafton med Anna Norrie, som reste
över från Köpenhamn. Rolf var då ej så känd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
