Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sminkbord, men han fick ju aldrig annat än
småmynt för att varje kväll, så när Berco, som var
revyns huvudförfattare, jag och Karl-Evert och en del
andra som skrivit visor skulle hämta honorar, fick
vi alltid detta i kronor, femtioöringar och
tjugo-femöringar, vilket Rolf hade mycket roligt åt, när
vi sedan på någon restaurang efteråt uppträdde
med fickor fullproppade som på den värsta
tid-ningsförsäljare.
Jag skrev en gång en visa som han tyckte
mycket bra om, därför betalade han gaget till mig i
10-öringar. Dessa räknades upp en kväll, medan som
vanligt en serie människor stod och väntade på
honom. Han ägnade med glädje en timmes tid åt
att räkna till mig 10-öringar och skrattade
hjärtligt åt sitt eget besvär. Han var ju sådan.
75:te gången kom så det berömda
glasögons-numret, som vållade Rolf en oändlig massa
processer. Äganderätten till patentet bevakades både
från franskt, amerikanskt och tyskt håll. Rolf
läste den ena stämningen efter den andra och
yttrade lugn: »Det här klarar jag nog, det gäller bara
att ha glasögonen med sig», och det hade han.
Saken ordnades och numret drog massor av nyfikna
stockholmare till teatern.
När den gick 100 :e gången hade Dir. Ranft
bjudit in några av oss, som spelade huvudrollerna,
till en fest, som han gav för Ernst Rolf på
Kasten-hof, men Ernst Rolf ansåg att det fanns fler som
borde bjudas, varpå han gjorde en särskild fest,
också på Kastenhof, och bjöd in ett 50-tal
personer méd orkester och det hela. Vi tycktes
givetvis, vi som var bjudna på båda festerna, att det
var litet pinsamt, men vi kommo överens om, att
vi skulle anta Ernst Rolfs inbjudan. Kl. 12 stod
Ranft i ett rum på Kastenhof och väntade på sina
gäster och Ernst Rolf stod i en annan sal. När
Ranft fann att hans gäster hade svikit honom,
lyckades Hjalmar Meissner, som utsändes som
par-lamentär, förmå Direktör Ranft och hans lilla
hop att ej förfäras utan slå sig ihop med majorite-
ten. Ranft tog genast det hela på det rätta sättet,
båda lägren slogo sig ihop och vi hade en verkligt
strålande rolig kväll tillsammans. Ranft och Rolf
sjöng till och med gluntar, så då förstår man.
När jag skulle sluta mitt engagemang för att
spela revy i Göteborg på sommaren gav mig Ranft
och Rolf en s. k. avskedsrecett, som var
synnerligen lyckad. Den slutade med en fest för mig och
mina vänner på en Djurgårdsrestaurant som inte
var tråkig. Frampå morgonkulan fick Rolf
plötsligt för sig att han borde hylla Bellman. Beslut
och handling var som bekant ett hos Rolf, upp i
bilen, iväg till statyn, där han höll ett glödande
tal och jag tror till och med att han sjöng för
Bellman, varefter han skrapade sin panna tre
gånger i sanden för att visa sin ödmjukhet. Därefter
tog han en stol från Bellmansro och åkte hem.
Det där med stolen försökte vi på allt vis att
avvärja, men han ansåg att han borde ha den som ett
minne av Bellman. Vi fick sedan dagen därpå
ordna upp saken med ställets direktör, som med flott
hand donerade stolen till Rolf. Han bad sedan
gärna sina vänner komma hem och titta på hans
Bellmansmuseum — det var stolen från
Bellmansro.
När revyn lagts ned på Oskarsteatern bilade
Rolf ner till fiskeläget för att som han sa’ avtacka
mig. Han kom farande med Fagstad, en neger och
ett silverbläckhorn, som överlämnades vid en
festlighet en förmiddag på den då tomma
Långedrågs-restauranten. Bilden var ungefär följande. Vid ett
bord satt Rolf och jag, sedan satt ingenting,
sedan ingenting och så Fagstad, som spelade
Rolf-melodier med jämna mellanrum, sedan satt
heller ingenting och sedan satt negern, som var ålagd
att hurra, också med jämna mellanrum. Vid
frukostens slut satt vi alla fyra vid samma bord, och
att stämninen inte var någonting att klaga på,
behöver jag väl knappast nämna. På kvällen reste
Rolf till England för att förbereda nästa stora
revy: »Bättre och bättre dag för dag»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
