Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Nkap§ skapare tog skadan igen
Små, små malörtsdroppar i en stor, stor
glädjebägare — det är kontentan av många års
samarbete med vännen Ernst.
Då jag mottog underrättelsen om hans
bortgång, kändes det som om jag förlorat något som
tillhörde de givna förutsättningarna för
trivsamhet med det understundom gråblaskiga dagligt
enahanda. Inte precis morgontidningen i lådan
eller skorporna till teet, utan något trevligt, som
jag bara visste existerade någonstans och som
plötsligt kunde låta höra av sig mitt i natten, för
att lura mig till ett sammanträffande i Saltsjöbaden,
Paris eller Domnarvet. Jag håller för troligt att
Rolfs hjärnklocka gick ett dygn för fort (hans
premiärer jäva icke den uppfattningen) och att
det är förklaringen till hans nattliga telefon- och
telegramfluga, som dagen därpå oftast icke
lämnade mera spar efter sig än dess gång på
rullgardin.
Det var på den tiden Rolf spelade nyårsrevy
på Casino i Oslo. För att förbereda premiären
hade han pa senhösten »krossat Kölen» och som
vanligt förlagt sitt högkvarter till Grand. En natt
sitter jag borta i familj vid bridgebordet, där en
person från Rolfs förlag hittar mig per telefon
och meddelar att »dir. Rolf ringt och bett honom
till vad pris som helst ta rätt på Winter. Han
måste ovillkorligen resa med morgontåget till Oslo.
Oerhört viktigt.»
Jag reste arla och kom fram serla, endast för
att av Grands reception få nöjet veta att Rolf
tagit kvälistaget till Stockholm, som avgått några
timmar tidigare. »Något meddelande?» — »Nej.»
Jag beställde rum, svalde förtreten plus en god
supé i spegelsalen, träffade bekanta och fick en
Lidnersk knäpp.
Tre dagar i Oslo gör ingen glad människa
ledsen. Först därefter ringde jag förlaget. »Nej —
direktör Rolf har rest till Berlin för att sjunga
grammofon.» Ytterligare två dagar fick gå.
Därpå telegraferade jag Rolf till hans Berlinhotell:
»Sitter fast i Oslo stop sänd omgående 600.
Winter.»
Svar anlände i skarp formulering:
»Vem har bett dig fara till Oslo.»
Lakoniskt Wintersvar:
»Du själv.»
Pengarna kom omgående.
Skap och dess medlemmar stå i en stor
tacksamhetsskuld till honom. Han har ammat upp en
svensk melodiproduktion av stora mått på
revyområdet och dessutom satt in hela sitt kunnande
och hela sin väldiga energi på att göra den
populär, icke minst i allsångens tecken.
Skap och dess medlemmar bevara vännen Ernst
Rolf i ljust och tacksamt minne.
Fred Winter.
En sjömansvisa
Det här är bara en liten enkel berättelse om
en sjömansvisa. Den är inte lång och inte
på något sätt märklig, men den är kanske
på sitt sätt typisk för vår oförgätlige vän Ernst Rolf.
Jag var en gång ute på en skärgårdstur
tillsammans med bl. a. redaktör Hjalmar Gustafsson och
hans handklaver. Hjalmar satt i motorbåten och
drillade, och därvid kom han även att sjunga en
refräng till en sjömansvisa, som han någon gång
hört en gotländsk skutskeppare exekvera. Det var
en särdeles melodiös refräng, och texten lät så här:
»Ingen kan segla utan vind,
och ingen kan ro utan åror,
och ingen kan skiljas från kärestan sin
utan att fälla tåror.»
Mera kunde inte Hjalmar, men jag sade:
»Har du någonting emot, att jag skriver en hel
visa på det där uppslaget? Jag tycker, att den
skulle passa för Rolf.»
»Gör det», sade vännen Hjalmar.
Några dagar senare träffade jag Ernst Rolf
ute pa Cirkus och nynnade fram refrängen. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
