- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
100

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bjudande den besökande plats i fåtöljen bredvid
och underhandlande med honom, fortfarande
sittande i skrivbordsstolen. Jag fick en vild lust att
få se honom på detta sätt, och jag kunde inte bli
fri från tanken. På sitt musikförlag hade han
visserligen flera skrivbord, men jag kan inte erinra
mig, att han någonsin suttit vid något av dem,
antingen satt han på själva bordet och telefonerade
eller också gick han omkring och dikterade för
en stenograf eller också flög han upp på en
packlår eller en nothylla eller också, och det var det
vanligaste, gick han ut i ett annat rum och
regerade över en härskara anställda och
företrädes-sökande. Skrivborden i de otaliga hotellrum han
bebodde voro alltid, liksom alla andra möbler,
sängen icke att förglömma, översållade med
grammofonskivor, kuplettkopior eller bildmaterial, så
där gick det inte att inta skrivbordsstolen. Då man
gjorde upp något som krävde papper och penna
befann han sig i en säng, vid ett restaurangbord,
framför en vägg på scenen, i en tågkupé, i en bil
eller en motorbåt, men vanligen i sminklogen.
Högra knät var hans skrivbord. Medan sista
Odeon-revyn spelades, beslöt jag söka förverkliga min
dröm. Jag svarade, då han ville ha ett
sammanträffande, att jag önskade detsamma i ett rum
med skrivbord, två stolar och en dörr som gick
att stänga inifrån. Jo, det skulle bli. Dagen efter
ringde han och bad mig komma till ett hotellrum,
som han skaffat för ändamålet. Då jag kom in
anvisade han mig, utan att ha en aning om miin
åstundan, att sitta vid skrivbordet och slängde sig
själv rak lång på sängen. Med olika knepiga
förslag försökte jag få rollerna ombytta, men det
gick inte alls. Då vi pratat en kvart tog han mig
med ned i matsalen, bjöd på middag, diskuterade
affärer, bilade oss båda till teatern, klädde av
sig och — gjorde upp affären.

Han var omöjlig att dirigera på något sätt.

Han var mycket mottaglig för råd, men om han
fick den minsta känsla av att någon ville dirigera
honom i banor, där inte hans egen vilja var
drivkraften — och sådana känslor fick han ofta och
intuitivt som en tankeläsare — backade han
genast. Han skulle leda själv, han var hövdingen för
hela bandet.

Rolf tillhörde de lätt räknade kraftnaturer som
gå med egna vågor genom havet. Hans förmåga
att sätta liv i folk var enorm, och överallt rörde
han upp ett väldigt vågsvall omkring sig.
Utanför hans dörr trängdes som sagt alltid massor av
människor, en del för att föreslå affärer, icke så
få för att begära betalning. Människorna
omkring honom utgjorde en bild av hans omåttliga
expansionslusta. Då han bodde på ett hotell, var
som helst i landet, var hela etablissemanget
betonat av hans band; resanderum, matsalar,
fest-våningslokaler så många som fanns. Man åt, man
repeterade baletter och kupletter, man författade
och komponerade; vart man än styrde stegen var
det Rolfverksamhet. Huset var i
belägringstillstånd, och jag förmodar att de hotellgäster som
icke hade någon förbindelse med Rolfs arbete
kastades på gatan.

Dagen innan han slagit sina klor i Cirkus på
Djurgården låg slätten med omnejd i en mol tyst
och trist dödsäsong. Inte ett liv. Mlen så fort han
börjat repetera växte det upp en hel blomstrande
stad runt omkring. Hassel backen och Linden
befolkades av artister och musiker, de små kaféerna
av scenarbetare, snickare och elektriker, i
rakstugan och cigarrboden gick det i dörren i ett, kiosker
och fruktstånd tinade upp och gjorde affärer,
person- och lastbilar rusade ut i en ständig ström
och det var luft i luckan. Då premiären varit blev
det folk för restaurangerna, folk för danslokalerna,
folk för hur många droskbilar som helst.
Djurgården levde.

Då hövdingen anlände med sitt band till en stad
kunde hela samhället leva upp. Med teatern och
hotellet som de två stora kraftkällorna svallade
vågor ut över hela stan, satte fart på pressen, fick
folk att gå ut och supera, stimulerade
annonsö-rer, fick pulsen att slå hastigare i butikerna,
särskilt musikaffärerna, gaskade upp stadens
promenadgata till att bli ett stycke Parisboulevard med
inhemska och utländska leenden om varandra. När
bandet lämnade staden var det folkvandring till
stationen. Göteborgs centralstation kunde vara till
livsfara fullproppad med människor, som togo
farväl av Rolf och hans artister, det hurrades,
sjöngs och musicerades, hela tåget var Rolfbetonat
alla vagnarna utefter, och det sista man såg då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free