Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
RECENSIONER
Den andlige upphovsmannen till de samlingar av äldre isländska
mytologiska och heroiska dikter, vilka förenade utgöra vår nuvarande Codex
Regius, är enligt Heuslers uppfattning Snorre Sturlason. Då han omkring
år 1220 planlade sin egen poetiska mytologi erfor han livligt behovet av
att äga till sin disposition i skrift fixerade samlingar av det viktigaste,
som existerade av dylik äldre poesi, och av denna anledning lät han
nedskriva fyra olika serier av dikter, vilka dittills troligen endast fortplantats
genom muntlig tradition. Om han vid sin död år 1241 hunnit få se alla
samlingarna fullbordade anser Heusler ovisst. Under alla omständigheter
tror han sig kunna påvisa, att den hittills s. k. »Äldre» Eddan i själva
verket tillkommit senare än Snorreeddan, vilken ju som bekant hittills
gått under benämningen »Den yngre Eddan».
Beträffande valet av i Codex regius upptagna sånger påpekar Heusler,
alt man tydligt kan skönja tillämpandet av en viss princip. Dess
upphovsman har efter allt att döma intresserat sig huvudsakligen för de dikter,
vilka stodo i sammanhang med sagan om Nibelungerna. Vi sakna
följaktligen i samlingen hela den utan tvivel befintliga poetiska litteratur,
som anknöt till andra ätter som exempelvis Sköldungarna och Ynglingarna.
Detta kan knappast bero på en tillfällighet utan måste antyda en bestämd
avsikt hos antologiens upphovsman. Att mycket material av sågo- och
hjältedikter utöver det vi känna måste ha existerat bevisas bland annat
av Saxo, vilken ju tydligen haft en mängd numera försvunna källor till
sitt förfogande. Utan tvivel var det också i sista ögonblicket som Snorre
gjorde sin skörd. Hans barnbarn, säger Heusler, skulle säkerligen icke ha
lyckats samla ens tillnärmelsevis så mycket material som han. På
kontinenten och i England var traditionen från den forngermanska periodens
diktning under Snorres tid redan längesedan utslocknad, och i de nordiska
länderna levde den blott med svagt och flämtande liv. Endast på Island
hade denna diktning ännu hållit sig levande, och det var detta, som
möjliggjorde Snorres räddningsverk. Honom är det alltså som vi ha att
tacka för att den fornisländska diktningen om än ej fullständigt så dock
i ett representativt och förnämligt urval bevarats till eftervärlden.
O. Wieselgren.
Bishop Gudbrand’s Visnabåk 1612. Published in facsimile with an
intro-duction in English by S. Nordal. Copenhagen: Levin & Munksgaard,
1937. 4°. (Monumenta typographica islandica, Vol. V.)
År 1571 blev den unge Guöbrand fori åksson biskop av Hölar, och en
av hans första åtgärder blev att inköpa det gamla tryckeriet i
Breida-bölstaöur och flytta det till sitt biskopssäte. I Breiöabölstaöur hade under
biskop Olafur Hjaltasons tid (1552—1569) tre böcker blivit tryckta, av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
