- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
206

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’206

Sen dog han... farbröderna tog jorden ... och
jag fick valla herrgårdssvina... Joo, Magdalena,
det var mor min, och far hette Pieter han med
tillnamnet Socha, som jag heter också... Och sen
tog godsherrn mig till stallet, så jag skulle köra
hingstspannet efter far, och jämt och samt kuskade
vi sen omkring till andra herrskap, och var med på
jakter. Jag sköt inte illa jag heller, och unga herrn
gav mig en bössa... Mor hon satt hemma pä
gården med gamla frun... Jag minns’et så väl...
och när allihop gick ut, tog de mi’g med också...
Ett helt år var jag ute, och vad de befallde mig
gjorde jag, det var allt åtskilliga grårockar jag
smällde ner. Unga herrn han fick sig en törn i
magen, så inälvorna ramlade ut. Han var ju min
husbonde och en snäll karl, så jag tog honom
på axlarna och bar honom därifrån... Och sen
så reste han till söderländerna, och mig gav han
ett brev att lämna fram till gamla herrn... Jag
gav mig i väg, fast det var nästan jämt slut med
mig. De hade skjutit mig en kula genom skänken,
och såret ville inte läkas, eftersom jag var ute i ett,
under bar himmel. Och snön gick upp till midjan
på en, och kallt var det så uj... Ja, jag minns’et
så väl... Jag släpade mig i väg om natten...
jag letade och letade. Jesus Maria! Det var som
om nån slagit mig med en stör över skallen!...
Herrgårn var borta, stall och lador och allt var
borta, inte ens staketen fanns kvar... Alltihop,
nerbränt... och gamla herrn och gamla frun och
mor min ... och hon, Jozefka, kammarpigan...
allihop, låg de ihjälslagna iträdgårn... Jesses!
Jesses! så jag minns’et... så jag minns’et...
Maria! stönade han sakta, och tårarna tillrade så
tätt utför hans kinder, att han inte längre brydde
sig om att torka bort dem. Han bara kved, för
allt stod som levande för hans ögon, och Witek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free