- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
273

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

273

galna, utmanande oeh veka, hetsiga och drömska
och med en ton av vemod på botten, sjudande
eldiga och ändå fulla av innerlig ömhet, ömsom
smattrande som en hagelskur och ömsom fulla av
hjärtevarma tonfall, himmelsblåa blickar, vårliga
fläktar, doftmättat lövsus, blommande apelgårdar;
danser som vårens sjungande fält, som tårar
blandade med löjen, som hjärtan i jubel och trånad
sträckande sig mot ändlösa vidder, svingande ut
i världen med ett »oj da dana!»

Sådana obeskrivliga danser följde den ena på
den andra.

För så förlustår sig bondfolket, då tillfälle bjuds.

Och så förlustade de sig på Jagnas och Borynas
bröllop.

Timmarna gingo och drunknade spårlöst i
larmet, den bullrande glädjen och dansyran; där var
ingen som märkte, hur det började ljusna i öster,
hur gryningsskimret långsamt sipprade fram och
blekte natten. Stjärnorna slocknade, månen gick
ned, och från skogarna kom en vind svepande
som hade den velat blåsa isär det glesnande
mörkret. Genom fönstren tittade yvigt bepälsade
träd och sänkte sina rimfrostvita, sömniga
hjässor allt djupare, men stugan den sjöng och
dansade alltjämt.

Det var som om ängar och sädesfält och
vit-blommande apelgårdar hade samlat sig till fest
och gripna av en virvelvind dragit ut i en lång,
yrande ringdans.

Man hade slagit upp dörrar och fönster på vid
gavel, och huset vräkte ut larm och ljus, det riste
och darrade, det knakade och stönade och gav
sig hän i ett allt vildare tummel. Det var som om
träd och människor, jord och stjärnor och
gärdesgårdar och hela det gamla huset, allt hade snott,
ihop sig till en härva och rusigt, förblindat, i
van-18. — Rey mon t. Bönderna. I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free