- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
106

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

set, vid vars sken hon läste i sin bönbok, spred
ett så svagt ljus och grangrenarna skymde för
så, att hon ingenting såg omkring sig. Först då
monstransen lyftes och hon föll på knä och med
sänkt huvud slog sig för sitt bröst, kom hon
omedvetet att se åt sidan. Hjärtat stannade i
hennes bröst, hon blev som förlamad av lycka,
hon vågade inte röra sig, inte se åt sidan för
andra gången, för det måste ha varit en
synvilla, tyckte hon, bara en synvilla. Hon slöt
ögonen, och länge, länge knäböjde hon hukad mot
golvet, nästan medvetslös av sinnesrörelse. Men
så, helt plötsligt, återtog hon sin plats och såg
honom rätt i ansiktet.

Ja, det var han, Antek, avfallen, gul i hyn,
eländig, det såg hon till och med i detta halvmörker,
men hans stora, trotsiga, befallande ögon de
blickade så milt och voro så fulla av klagan
att hennes hjärta snördes samman och tårarna
kommo henne i ögonen.

Hon satt där rak i ryggen som de andra
kvinnorna och såg ner i sin bok, men inte en bokstav
kunde hon urskilja, inte ens bladen, ingenting.
Hans ögon, hans sorgsna, hans klagande, hans
underligt skimrande ögon stodo för henne, lyste
likt stjärnor, skymde bort hela världen, så att
hon var alldeles som vilse. Han knäböjde alltjämt
bredvid henne, hon hörde hans korta, heta
andetag och kände den ljuva, fruktansvärda makten
som gick ut ifrån honom. Rakt till hennes hjärta
gick den, band henne som med rep och
uppfyllde henne med en skräck och en salighet, sa
förnuftet flög sin kos, med en trånad så mäktig
att var led i hennes kropp skälvde och hjärtat
vrängde sig som fågeln, när okynniga pojkar
naglat hans vingar vid en vägg.

Mässan gick till ända, predikan kom, andra
mässan gick också till ända, folket sjöng samfällt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free