- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
299

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

299

för sig, fast han säkert hade väl reda på hennes
möten med Antek. Han tycktes inte fråga efter
henne det bittersta.

Ett par dagar efter försoningen reste han till
staden och kom inte hem förrän dagen därpå.
I byn viskades det, att han varit hos en notarie
och låtit sätta upp testamente, andra förmenade,
att han hade upphävt gåvobrevet till Jagna. Ingen
visste förstås sanningen utom Hanka, som nu
stod så i nåden hos svärfadern, att han
rådgjorde med henne om allt, anförtrodde henne allt,
men hon lät inte en halvdragen ande undslippa
sig. Varenda dag tittade hon in till gubben, och
barnen de voro hos farfar dagarna i ände och
sovo hos honom om nätterna, så förtjust var han
i dem.

Boryna såg friskare ut nu igen, gick rak i
ryggen och med näsan i vädret som förr, men
han hade blivit så retlig av sig att han råkade
i vrede för minsta sak. Ja, han var svår mot
alla, rent outhärdligt svår var han, för vem han
lade handen på den måste kröka rygg, och gjorde
man inte som han ville, så på dörren med en.

Orätt gjorde han förstås ingen, men inte gjorde
han något gott heller, det kunde minsann
grannarna intyga. Han tog tyglarna i sina händer och
släppte dem inte för ett Ave ens, visthusen
bevakade han noga och pungen ändå nogare, han
lämnade själv ut allt och såg väl efter att
gudsgåvorna inteNödslades bort. Mot alla i huset var
han hård, men särskilt mot Jagna, till henne
sade han aldrig ett gott ord och föste henne och
höll efter henne, så att inte en dag förgick utan
trätor. Alltemellanåt kom också remmen fram eller
något hårdare ändå, för den lede hade visst farit
i Jagna, så trilsk var hon.

Ge sig måste hon ju, det tvang han henne till.
Vad skulle hon göra, mannens maten, mannens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free