- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
301

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

301

Nej, det kunde inte hon, livet blev henne allt
vidrigare, och en outsäglig trånad grep henne —
visste hon efter vad?

För ont gav hon ont igen, det är sant, men i
sitt innersta var hon beständigt förskrämd, bittert
kränkt och så full av hjärteve att hon ofta låg och
grät hela nätterna igenom, tills kudden var
genomvåt; och ofta kände hon en sådan leda vid alla
dessa trätor och onda ord, att hon skulle velat
springa sin kos.

Men vart skulle hon ta vägen, vart?

Runtom henne låg vida världen, men så hemsk,
så ogenomtränglig, så främmande och stum att
hon blev stel av skräck som fågeln i pojklabbarna.

Intet under därför att hon drogs till Antek,
fastän hon numera älskade honom liksom bara
av fruktan och förtvivlan. Ty efter den där
rysliga natten, efter flykten hem till modern var det
som något brustit och dött inom henne. Hon
drogs inte längre till honom med hela sin själ
som förut, hon skyndade inte längre till det
utsatta mötet med hjärtat bultande av fröjd, utan
gick som av tvång och för att det var olustigt och
ledsamt i stugan och för att trotsa gubben och
för att hon ändå trodde, att den forna stora
kärleken skulle komma tillbaka. Men i djupet av
hennes hjärta låg som ett förgift en bittert
naggande känsla av att allt vad hon fick utstå, alla
sorger, besvikelser, hela detta tunga liv, det hade
hon honom, Antek, att tacka för. Och därtill kom
den ännu smärtsammare, djupare förborgade och
aldrig uttalade grämelsen, att han inte var den
hon tänkt sig och fattat kärlek till — en sargande,
sönderslitande känsla av besvikelse att ha låtit
gäcka sig. Förut hade han ju förefallit henne så
alldeles annorlunda, han lyfte upp i himlarna med
sin kärlek, han fick henne till allt, han var det
bästa hon hade i världen, inte i någonting lik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free