- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
327

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

327

om nåd — Antek spände klorna i honom likt
en rasande varg, klämde honom om strupen så
att det krasade, lyfte honom i vädret och slog
honom mot ett träd, tills han uppgav andan.

Och nu hade han råkat i sådant raseri att han
inte längre visste vad han gjorde. Han kastade
sig in i striden, och där han uppenbarade sig,
där grepos alla av fasa och togo till flykten. Han
var hemsk att skåda, fläckad av både faderns
och sitt eget blod, utan mössa, med klibbande
hår, blå i ansiktet som ett lik, och hans krafter
hade blivit så övermänskliga att han så gott
som ensam övermannade de få som ännu gjorde
motstånd. Till slut måste man med våld hålla
honom tillbaka, annars skulle han ha slagit dem
till döds.

Striden var slut, och fast utmattade, blåslagna
och blödande fyllde Lipcebönderna skogen med
glädjelarm.

Kvinnfolken förbundo de svårast sårade och
buro dem till slädarna. Deras antal var inte ringa.
En av Klembs pojkar hade fått en arm bruten,
Jendrzych Paczes’ ena ben var ur led, så att
han kunde inte stödja på det och skrek
erbarm-Iigt då de buro honom, Kobus var så
genompryg-lad att han inte förmådde röra sig, Mateusz
spottade blod och klagade över smärtor i ryggen.
Också andra voro illa däran, och det fanns knappt
någon som sluppit helskinnad ifrån, men som de
ändå hade segrat, frågade de inte efter
smärtorna, utan rustade sig till hemfärd under stim
och jubel.

Boryna hade de lagt i en släde och körde
långsamt hemåt med honom, rädda att han skulle dö
på vägen. Han var sanslös, och under förbandet
sipprade blodet oavbrutet fram och rann ner över
hans ögon och hela ansiktet; han var vit som ett
lärft och såg ut som ett lik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free