- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
31

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

31

all makt i världen — döden rycker den ifrån dig.
Hade du också namn att vara den visaste i
världen — till stoft blir du. ödet rår du inte på,
du stackare, döden besegrar du inte, neej du!

För du är värnlös och svag och förgänglig
som lövet, som vinden sopar med sig. För du
är dödens, du människa, du är lik
fågelungen, som tagits ur boet och kvittrar så glatt
och slår med vingarna och inte vet att i nästa
nu skall en elak hand vrida halsen av honom
och’ ta livets goda gåva ifrån honom. Ack! själ,
varför går du här och släpar på det döda stoftet,
varför ?

Så kände folket, så grubblade och sinnade de
alla, och sorgset blickade de ut över de gröna
markerna, hela Guds vida värld och suckade
tungt, och själen skalv i dem i outsäglig
bedrövelse.

Men det visste de också: människans enda hopp
är Herren Jesu nåd och själens enda tillflykt hans
heliga barmhärtighet:

»Secundum magnam misericordiam tuam ...»

De tunga latinska orden föllo som frusna
jordklumpar, och ofrivilligt böjde de huvudena som
under dödens obevekliga lie. Men oförskräckt,
utan att låta hejda sig vandrade de på. De
gingo där betryckta men viljefasta, grå och
orubbliga som stenblocken vid åkerrenarna, liksom
träden på en gång starka och bräckliga — träden,
som blixten kan splittra och dräpa i vad stund
soin helst men som ändå trotsigt lyfta sig: mot
solen och sjunga livets djupa glädjehymn.

Hela byn trängdes på vägen, men envar var
så försänkt i sorg att han gick som ensam/ och
övergiven på en öde hed, och var och en stirrade
framför sig och tyckte sig genom tårarna se
sina egna fäder i långa led, som buros ut till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free