Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
— Fråga han efter mig? Gud välsigne dig!...
Gud välsigne... Hon visste inte till sig, så glad
blev hon.
Hon blev honom varse på långt håll. Han satt
på förstubron i sällskap med Roch, och då han
fick se henne gick han henne till mötes ner i
uppfartsvägen.
Hon gick med allt långsammare och tyngre steg
och tog stöd mot gärdsgårn, för benen veko sig
under henne, andedräkten stockade sig, gråten
ville kväva henne, och i huvudet var ett sådant
virrvarr att hon knappt förmådde stamma fram:
— Så här är du! Du... Tårarna kvävde rösten.
— Ja, här är jag, Hanus, här är jag! han slöt
henne innerligt i famnen. Hon tryckte sig
besin-ningslöst intill honom, tårarna strömmade ner för
de avfallna kinderna och läpparna darrade, hon
var som ett barn som gått och längtat och sörjt.
Inte på länge förmådde hon tala, och hur skulle
hon kunna uttrycka och utsäga vad som rörde
sig inom henne? Hon skulle ju ha velat falla
på knä för honom och sopa stoftet för hans
fötter. Ett och annat ord bara föll från hennes
läppar som ett moget korn, som ett doftande
blomster vattnat med hjärteblod, men de trofasta,
hängivna ögonen, bräddade med en kärlek utan
gräns, sågo upp till honom som hunden till
husbond och sade att hon var hans på nåd>och onåd.
— Du har blivit mager, Hanus, viskade han
och strök henne smeksamt över ansiktet.
— Jaa... jag har ju gått igenom så mycket...
jag har ju väntat så dant...
— Er kvinna har arbetat ut sig, föll Roch in.
— Kors ni är ju här också! Jag glömde
alldeles bort er, och hon började välkomna honom
och kyssa honom på händerna, och han sade
skämtsamt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
