- On this page / på denna sida
- Vadet
- On this page / på denna sida
- Vadet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sågo förskräckta och frågande på varandra. Johan gav
Kristin ett förvirrat ögonkast. — Vad i Guds namn
var detta? Hade han någon skuld i det? Den sista
frågan slog honom med förfäran. — Han rusade bort och
grep en lykta och ut. En dräng tog den andra lyktan
och sprang efter honom. Där blev mörkt på logen. Även
de räddaste måste följa med, hellre än de stannade här
i mörkret.
Månen hade ännu ej gått upp, men stjärnorna
tindrade livligt i kvällen. Det var så lugnt och lytt i luften,
att en hörde vattnet brusa långt borta i bäckstalpen.
Men likafullt kändes det så hemskt ute. Träden togo
sig ut som väldiga svarta spöken, och människorna
tyckte sig se lik hänga på var gren. Och så satt ugglan
borta i de stora askarna på kyrkogården och ropte sitt
klävitt.
Johan var långt framför de andra. Men ju närmare
han kom körsbärsbuskarna, desto mera upprörd blev
han. Imot sin vilje saktade han sina steg och till slut
nästan smög han sig fram. Buskarna fingo liv och
dansade i ett virrvarr för hans ögon. Han mente, att den
lede själv ville gäckas med honom; han trodde sig ända
höra hans hånskratt där framme. Så tyckte han sig se
Lenas bleka ansikte och de tårfyllda ögonen, milt
förebrående fästade på honom. Han stannade ett ögonblick
för att hämta anden. Bröstet klämdes ihop. Det bultade
hårt vid tinningarna, och bloden forsade genom hans
huvud.
Men de andra kommo allt närmare. Alla ropade om
varandra för att hålla modet uppe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
